Hur klarade ni er innan mobiltelefonen fanns?

[Torsten]

Visst var det bättre på sätt och vis att slippa höra folk pladdra rakt ut i luften om ibland rätt pinsamma saker? När man ville kontakta någon fick man snällt försöka hitta en telefonkiosk som om man hade tur inte var saboterad. Eller betala en slant för att låna en telefon i någon butik eller kiosk. Minns när jag skaffade min första mobil en Motorola tror jag det var stor som en tegelsten men vilken sensation det var. Alltid tillgänglig på gott och ont men visst var det häftigt i början?

[CodeMAN]

Det gick faktiskt utmärkt att nå folk trots att man ringde hem till dem. Man visste när man skulle ringa folk, dvs. när de kom hem på kvällarna.

Man hade en bakelittelefon, jag minns fortfarande numret: 26 28 16, i Ankara that is.


Man fick dessutom busringa, det fanns inga nummerpresentatörer.

[Ulvena]

Jag brukar fundera över samma sak faktiskt.

Vi gick väl helt enkelt och ringde på dörren eller så ringde man hem på en kompis fasta telefon.
Känns rätt mossigt, jag kan också mitt gamla hemnummer 893652, mina föräldrar hade det tills de dog, undrar om nån annan har det nu?

[CodeMAN]

Det numret vi hade är nog inte kvar, alla tfnnummer i Turkiet är ju 7-siffriga nu. Mindre orter hade telefonnr som bestod av 4 siffror, jag fann det mycket underhållande.

[Torsten]

Usch jag är t.om så gammal att jag minns när jag fick min första knapptelefon. Hade ihop det med en skön milf som var någon höjdare på televerket som gav mig den.

[Sven Hedin]

Jag klarade mig jättebra innan det fanns mobiltelefoner. Det gör jag fortfarande och det är väldigt sällan som jag bär den på mig. På jobbet så lägger jag ifrån mig den så fort jag har kommit dit och hemma så ligger den kvar i jackan. Ibland så blir jag tvungen att ladda den, men det är mest ifall jag vet att jag kan komma att vilja fotografera någonting. Det där med kamera var någonting jag gillade och jag tror att förhållandet prata i telefon/fotografera ligger någonstans kring 1:10, och då tar jag ändå inte speciellt mycket bilder. Jo just det ja... jag nobbar det där fåniga med sms också.

[Vänlige Viktor]

Ursprungligen postat av CodeMAN

Det gick faktiskt utmärkt att nå folk trots att man ringde hem till dem. Man visste när man skulle ringa folk, dvs. när de kom hem på kvällarna.

Man hade en bakelittelefon, jag minns fortfarande numret: 26 28 16, i Ankara that is.


Man fick dessutom busringa, det fanns inga nummerpresentatörer.

Jag har några GRYMT KUL busringningar i minne.
En var till en inflyttad engelsman.
Runt den 20januari ringde jag o sa:

-: Hej, mitt namn är Sven-Göran Johansson och jag ringer från lokala skattemyndigheten.
-: Guddaug
-: Vi saknar din självdeklaration. Den skulle vart inne för en vecka sedan.
(I själva verket skulle den vara inne ca den 15 februari)
-: Vaddau? Den skau ju vaura inne i febrruarri
-: Ja, men det är för svenskar. Ni utlänningar myglar ju så mycket så ni måste skicka in dom en månad innan så vi kan kolla upp er extra noga.
-: Vafann! Jaug e krränkt!!

Sedan skrek han i telefonen och jag fick gå in och bryta.
Först hajjade han inte vem det var trots att jag skrek i luren att det är på skoj.
Riktigt kul tyckte han aldrig att det var förren nån månad senare, men jag har skrattat gott åt denna busringning genom åren.

[Mröff]

Ja, jäklar. Bara när kort-telefonkiosken kom tyckte jag var en stor innovation.

Sedan övergången från NMT till GSM, vilket faktiskt ledde till försämrad täckning i obygden.

Jag klistrade fast en leksakstelefon i min bubbla 1989 för att retas att jag hade en mobiltelefon...

När jag var i Tunisien i samma veva fick man gå till en telefonstation, där telefonister kopplade samtalet så jag fick ta det i ett speciellt bås.