Hur klarade ni er innan mobiltelefonen fanns?
 

Visst var det bättre på sätt och vis att slippa höra folk pladdra rakt ut i luften om ibland rätt pinsamma saker? När man ville kontakta någon fick man snällt försöka hitta en telefonkiosk som om man hade tur inte var saboterad. Eller betala en slant för att låna en telefon i någon butik eller kiosk. Minns när jag skaffade min första mobil en Motorola tror jag det var stor som en tegelsten men vilken sensation det var. Alltid tillgänglig på gott och ont men visst var det häftigt i början?:kaffe:

Det gick faktiskt utmärkt att nå folk trots att man ringde hem till dem. Man visste när man skulle ringa folk, dvs. när de kom hem på kvällarna.

Man hade en bakelittelefon, jag minns fortfarande numret: 26 28 16, i Ankara that is. :D


Man fick dessutom busringa, det fanns inga nummerpresentatörer. :p

Jag brukar fundera över samma sak faktiskt.

Vi gick väl helt enkelt och ringde på dörren eller så ringde man hem på en kompis fasta telefon.
Känns rätt mossigt, jag kan också mitt gamla hemnummer 893652, mina föräldrar hade det tills de dog, undrar om nån annan har det nu? :unsure:

Det numret vi hade är nog inte kvar, alla tfnnummer i Turkiet är ju 7-siffriga nu. Mindre orter hade telefonnr som bestod av 4 siffror, jag fann det mycket underhållande. :D

Usch jag är t.om så gammal att jag minns när jag fick min första knapptelefon. Hade ihop det med en skön milf som var någon höjdare på televerket som gav mig den.

Jag klarade mig jättebra innan det fanns mobiltelefoner. Det gör jag fortfarande och det är väldigt sällan som jag bär den på mig. På jobbet så lägger jag ifrån mig den så fort jag har kommit dit och hemma så ligger den kvar i jackan. Ibland så blir jag tvungen att ladda den, men det är mest ifall jag vet att jag kan komma att vilja fotografera någonting. Det där med kamera var någonting jag gillade och jag tror att förhållandet prata i telefon/fotografera ligger någonstans kring 1:10, och då tar jag ändå inte speciellt mycket bilder. Jo just det ja... jag nobbar det där fåniga med sms också.

jag kommer ihåg när jag hade min första mobiltelefon, det var lite skämmigt faktiskt i kulturelitistkretsar ("yuppie") till och med kring millennieskiftet så jag ljög och sa till en tjej att jag var "tvungen" att ha den i jobbet.

Det var en nokia med skal av mahognyimitation och var så stor att man skulle kunna slå ihjäl en bankrånare med den.

Sms är micket bra, jag kommunicerar med större delen av familjen mha det, så slipper man direktkontakt, att säga nej via sms är lättare än när man pratar med varandra direkt.:D

Klarade mig finemang, och för det mesta nu också.

Idag tyckte jag däremot att mobilen var en gudagåva. TB sprang bort i skogen och jag hittade inte honom, efter ca 30 min letande(eller snarare väntande där jag var) ringde en hundbekanting och sade att TB var med dem ca 1 km bort...

Pju...vilken lättnad.
Hann för mitt inre se:

- hur TB blivit stulen
- hur TB ramlat ner på den stora vägen och blivit påkörd (en polissiren började bröla i samma veva)
- hur TB skadat sig i skogen
- hur TB satte på en löpande tik och jag blev utskälld för oäktingar (det skulle iofs vara kul om TB gjorde valpar så det var minsta skräckscenariot.).

Min nuvarande mobils batteri har blivit uselt, jag gillar att prata i telefon men den jag har nu klarar den bara 10-15 minuter. :mad:
Jag ska köpa mig en ny, jag gillar mobiltelefoner, jag kan prata när jag promenerar eller lyssna på musik, jag kan kommunicera med mina barn och ha koll på dem, jag kan ringa min man och be honom handla sånt som fattas.
Ta kort med dem har jag oftast misslyckats med, jag vill ha en enkel som man ringer med, sms:ar med och kan lyssna på musik med.
Mobiltelefoner är bara så bra! :)