ätartyper

[Kickan]

Den "finkänsliga" tjejen:

Håller långt ut i besticken. Minen är lidande. munnen halvöppen med nerdragna mungipor, ögonen gråtfördiga. Ätarrörelserna signalerar "jag närmar mig mig denna mat med avsmak".

"Tål" (psykiskt) enligt egen utsago inte kött men detta inskränker sig bara till helt kött i mager husmanskost. Pizzor och hambugare går bra.

Är oftast finnig, överviktig och rätt sjuklig för hon (ja det är alltid en hon) lever på rikliga mängder skitmat som färdig junk food, keso, pajer, kakor osv.

[Sven Hedin]

Den bizarra typen:

Botaniserar med ett perverst suget leende i de allra nedersta hyllorna på ÖB eller när det är improviserad outlet nere vid partihallarna. Det som inte ligger i svårforcerade konservburkar utan istället kan avnjutas på stående fot eller i bilen på väg hem brukar ofta provsmakas redan innan stadsgränsen. Det är normalt sett ingen vacker syn då den här typen försöker sluka en tills för ett par minuter sedan i glasburk inlagd bockwurst ungefär i höjd med nysilverfabriken Aurora. Det är inget ont i honom, och han vet egetligen att det är fel, men han tror helt enkelt inte att nån ser honom.

Han utgör tack vare sina matvanor en fara i trafiken och de gånger han har försökt dricka kaffe direkt ur termosen, han lär sig aldrig att det gör ont, så har han sekunderna efter nästan alltid varit påväg ner i diket.

I vanliga livet, alltså på lunchrestauranger och enklare bjudningar, så brukar han inte sticka ut mer än vad många andra gör. Men han har som ovana att i de mest opassande sammanhang lovorda nånting som han hittat längst ner i frysen eller framhålla förträffligheten hos Jonker-Fris konserverade potatis jämfört med de svenska dillkokta primörerna.

[Christer]

Ursprungligen postat av Jan Troell

Dem bizarra typen:

Botaniserar med ett perverst suget leende i de allra nedersta hyllorna på ÖB eller när det är improviserad outlet nere vid partihallarna. Det som inte ligger i svårforcerade konservburkar utan istället kan avnjutas på stående fot eller i bilen på väg hem brukar ofta provsmakas redan innan stadsgränsen. Det är normalt sett ingen vacker syn då den här typen försöker sluka en tills för ett par minuter sedan i glasburk inlagd bockwurst ungefär i höjd med nysilverfabriken Aurora. Det är inget ont i honom, och han vet egetligen att det är fel, men han tror helt enkelt inte att nån ser honom.

Han utgör tack vare sina matvanor en fara i trafiken och de gånger han har försökt dricka kaffe direkt ur termosen, han lär sig aldrig att det gör ont, så har han sekunderna efter nästan alltid varit påväg ner i diket.

I vanliga livet, alltså på lunchrestauranger och enklare bjudningar, så brukar han inte sticka ut mer än vad många andra gör. Men han har som ovana att i de mest opassande sammanhang lovorda nånting som han hittat längst ner i frysen eller för att framhålla förträffligheten hos Jonker-Fris konserverade potatis jämfört med de svenska dillkokta primörererna.

Självklart står bratwurst i getister som ett stående inslag på den bizarra menyn.

[sås på slipsen]

Hantverkarn: Håller gaffeln i stadigt grepp i högerkardan. Riktad nedåt måttar han vanligvis välriktade hugg ner mot den uppskrämda maten. Men en klumpig rörelse förs sedan matbiten in från en galen vinkel.
Rör det sig om en köttbit eller något som kräver tillskärning är det återigen gaffeln som får jobba. Medelst ivriga rörelser förs sedan det spetsade förbi den stillastående eggen.

[Kickan]

"Obducenten":

Skär maten långsamt, i pyttesmå bitar. De pyttesmå bitarna skyfflas runt i övrig substans på tallriken, men lämnas sedan åt sitt öde. Obducenten har "ätit klart" när tallriken ser ut som om någon spytt på den.

[Mröff]

Haha...

Det vuxna småbarnet

Äter mestadels fil och flingor. Ibland bröd i kexform, med mjölk
Lördagsgodis...på ehum...Lördag.

Geggar ordentligt med filen och äter aldrig vid matbordet, utan springer omkring och knaprar på brödet.

[Kickan]

smygstorätaren:

Minen är nollställd och till synes funderande på något annat. Tallriken vid buffébordet fylls till randen med gryta (kött-i-sås, fiskgratäng, whatever..) sedan binds det till extra volym genom toppighet, mha exakt avvägd mängd mos/ris. Alltsammans mosas ihop med gaffeln under förströdd konversation. Därefter tas gaffeln i höger hand och ett effektivt, snabbt men fortfarande lugnt skyfflande tar sin början, ofta under kommenterande av grannarna, dagens börskurser o dyl. Måltiden avslutas med 3-4 frallor som lagts på salladstallriken ihop med 150-200gr bregott. Alltsammans skött givandes intrycket av en liten betydelselös lunch.
När smygstoräteren går iväg ser man att han/hon är iklädd mjukisbyxor och strax-under-röven-lång tunika/skjorta. Vikten ligger på ca 150+.

[Sven Hedin]

[Kickan]

Ånä försök inte!

[Hårfällerskan]

Hjälp, det där var nästan jag.

Men inte riktigt:

Med glasartad blick studerar du menyn/buffén/erbjudandetavlorna och är absolut onåbar, inte ens när folk kallar dig vid namn kan du reagera och slitas från att föreställa dig förtäringen av denna mat.

Du försöker verka lugn i kön men hela kroppen kliar och huvudet pumpar lite mer än vanligt. Lätt rodnad kan förekomma.

När du har fått maten ställer du ner den demonstrativt på bordet, tar upp eventuella bestick, viker servetten, sörplar på drickan, allt för att inte verka som ett monster.

Och nu kan förintelsen börja.

Fantastiska mängder mat bara försvinner, de kanske har hamnat i en tidsvurpa och bara *poff*, du hämtar mer, beställer mer, det tar inte slut, du är i din egen värld och nu går det verkligen inte att nå dig när du är mitt i mumsandet, det finns enbart du och maten. När du tuggar tänker du på nästa tugga och så går det, så går det... Stannar du otippat upp är det för att fälla någon ironisk/skämtande kommentar till ditt sällskap om att du minnsann inte får mat hemma, eller att du inte käkat sen frukost (trots att du klämt i dig en baguette för en kvart sedan), eller att du snart har mens och då blir som ett matvrak, eller att du ska träna sedan.

Sällskapet instämmer med att ja om man tränar ska man ju inte tänka på vad man äter, och väntar tålmodigt i en halvtimma-timma till tills du glufsat klart och bogserar bort dig till närmaste fik där du måste ha en kopp kaffe och en liten bakelse "för blodsockret".