Visa fullständig version : Tankar om döden
Tyvärr finns den där och alla drabbas förr eller senare. Själv har jag mist båda mina föräldrar och hatar skiten (cancer). Hur rädd är du att själv eller någon kär anhörig drabbas?
sås på slipsen
2008-10-03, 15:04
Tyvärr finns den där och alla drabbas förr eller senare. Själv har jag mist båda mina föräldrar och hatar skiten (cancer). Hur rädd är du att själv eller någon kär anhörig drabbas?
Av döden eller av cancer? :unsure:
Av döden eller av cancer? :unsure:Fattas väl bara sådnana cyniska inlägg i tråden. Mor dog av en lymfkörtelcancer och min far dog av vad jag inte ens vet vad det heter.
skumrask
2008-10-03, 15:34
Ingen cancer direkt i släkten, däremot får vi problem med kolesterolet och pumpen såsmåningom, på min mors sida är det rultiga små gummor och farbröder. Jag tycks dock vara besparad från just det särdraget.
På min fars sida dör man av hjärnblödning eller också går man ned i källaren och sätter gevärspipan i munnen.
När min mormor dog 2001 höll jag på att gå sönder av sorg.
På min mammas sida av släkten blir alla jättegamla och dör till slut av ren tristess tror jag.
Går och lägger sig vid 97 år ålder och ids inte stiga upp något mer.
På min pappas sida dör man ganska tidigt av någon form av missbruk min farfar dog i hjälklämd mellan två tågvagnar när han var 50 år han var växlare och full på jobbet.
Min pappa dog när han var 56 full i sprit och benzo.
Min faster håller som bäst på att kröka i hjäl sig.
Själv har jag aldrig lidit av dödsångest utan snarare av livsångest i perioder.
Ingen som haft ett självmord i släkten? Att behöva leva med tanken på att man inte gjort tillräckligt måste vara något av det värsta.
Sven Hedin
2008-10-03, 16:14
Hos oss så brukar folk bli åtminstone en bra bit över åttio, alla utom min farmor som nog fick nån form av avancerad kärlkramp/pumpstopp.
Hos oss så brukar folk bli åtminstone en bra bit över åttio, alla utom min farmor som nog fick nån form av avancerad kärlkramp/pumpstopp.Så då vi lär inte slippa svenne på ett tag? Visserlgen OT är det du på din avatar?
Sven Hedin
2008-10-03, 16:32
Det är väl ingen idé att neka till det? Vi kan väl säga att jag var ung och behövde pengarna...
skumrask
2008-10-03, 17:28
Ingen som haft ett självmord i släkten? Att behöva leva med tanken på att man inte gjort tillräckligt måste vara något av det värsta.
Som jag skrev, min farfar gick ned och sköt sig, pappa hittade honom när han skulle hämta upp potatis. Han blev nog märkt av den upplevelsen, känslomässigt stympad. Farfar blev nog tokig, någon form av schizofreni ver det, hörde röster och inbillade sig att polisen låg och smög på honom. Någon historia sedan ungdomen, han var visst kvinnokarl och hade barn på bygden.
Sedan har jag en på den sidan som tagit livet av sig också, och en som dog i en helikopterolycka. Ingen jag odlat någon djupare kontakt med, men visst vetskapen ligger där och surrar som en giftampull i blodet.
Jag är inte speciellt rädd för cancer. Rädd för att dö är jag bara när jag flyger. Sedan har jag många gånger velat dö, men inte gjort något åt det.
Jag är inte speciellt rädd för cancer. Rädd för att dö är jag bara när jag flyger. Sedan har jag många gånger velat dö, men inte gjort något åt det.Du och jag möffen eller är det bara jag som tror på ödet? Madrid nästa?:kaffe:
sås på slipsen
2008-10-03, 19:26
Fattas väl bara sådnana cyniska inlägg i tråden. Mor dog av en lymfkörtelcancer och min far dog av vad jag inte ens vet vad det heter.
Ingen cynism överhuvudtaget. När jag läser rotposten fattar jag inte om du vill diskutera döden eller cancer. Därför frågade jag.
Rädd för att dö är jag bara när jag flyger.
Konstigt tanke, eftersom du gillar att flyga.
Jag är rädd för att drunkna. Gillar inte simma, så jag hade nog gett upp fort om jag skulle vara inblandad i en sjöolycka.
Jag har funderat mycket på döden, inte enbart på självmord, utan om man skulle inse att man är på väg att dö sekunderna innan. Jag har ju blivit opererat ett par gånger, och svimmat efter en mc-olycka, så jag vet hur känns att somna långsamt. Men jag har aldrig tänkt att det skulle bli min sista sömn.
Därför har jag alltid undrat om man någon gång inser att "this is the end".
Självmord kommer jag nog inte att begå. Funderat på det tillräckligt länge för att inse att det inte är min grej. Senast när jag försökte var jag 17. Jag dog inte tyvärr; för vitaminpiller, oavsett antal, duger tydligen inte... :skamsen:
Jag är jätterädd både för att dö och att få cancer.
Dels vill jag inte dö eller ibland vill jag det men innerst inne så vill jag absolut inte det, att få cancer verkar så enormt deprimerande och jobbigt, en lång resa fram till det oundviklga med jobbiga behandlingar, smärtor och andra svåra biverkningar samtidigt som det kanske är det bästa (?) för ens anhöriga, de har gott om tid att vänja sig vid att man försvinner.
Tidigare har jag alltid tyckt att det bästa för mig vore att dö snabbt men å andra sidan om man har tid på sig hinner man ta farväl av de man älskar?
Ja, jag vet inte riktigt, mina föräldrar dog väldigt hastigt och i allafall mamma alldeles för tidigt, jag hann inte säga adjö, det var bra för henne men traumatiskt för mig.
Jag vill inte dö men det måste man ju, det är det enda man vet riktigt säkert om livet, att man dör. Jag hoppas jag slipper lämna livet i ångest som jag tror man känner vid drunkning eller flygplansolyckor, när man vet att det är kört men bara väntar på att det ska ta slut.
Klart att jag är rädd för att dö, inte för döden i sig, men jag har verkligen inte lust att lämna Lill-Evert just nu. Om Lill-Evert däremot av någon anledning skulle dö kan jag inte se någon annan utväg än att följa honom.
Klart att jag är rädd för att dö, inte för döden i sig, men jag har verkligen inte lust att lämna Lill-Evert just nu. Om Lill-Evert däremot av någon anledning skulle dö kan jag inte se någon annan utväg än att följa honom.
Det där har jag funderat mycket över, om ens barn skulle dö.
Jag kan inte tänka mig något värre än att ett av ens barn skulle dö (eller alla tre), det vore så fruktansvärt att jag inte vet hur jag skulle kunna överleva det.
Menar du att du skulle begå självmord om Lill-Evert dog? Jag kan förstå att man tänker tanken men löser det något?
Jag vet inte, jag har inga lösningar eller svar men samtidigt finns det ju människor som mist sina barn och som orkar leva vidare.
Hoppas jag aldrig behöver ställas inför en sådan situation.
skumrask
2008-10-03, 20:56
Di gamle vet när de skall dö. Mormor sa länge att jag lämnar er inte så länge ni inte är redo, för märkligt nog kommer en sådan tid, när man är beredd att släppa en människa och låta henne vila. För att tiden är en grym husbonde, och att det är dags.
Mormor togs in till julen, alla organen kollapsade en efter en, ett två tre.
Hon hade ändå överlevt åtskilliga hjärtattacker, tog nitroglycerin för att inte proppskåpet skulle ryka. Men denna gången var det en annan känsla.
Jag minns hur vi hälsade på henne, vi stod runt hennes säng och jag gav henne en bok i julklapp som jag nånsans innerst inne visste att hon aldrig skulle hinna läsa ut. Trots det glättiga omslaget.
Di gamle vet när de skall dö. Mormor sa länge att jag lämnar er inte så länge ni inte är redo, för märkligt nog kommer en sådan tid, när man är beredd att släppa en människa och låta henne vila. För att tiden är en grym husbonde, och att det är dags.
Mormor togs in till julen, alla organen kollapsade en efter en, ett två tre.
Hon hade ändå överlevt åtskilliga hjärtattacker, tog nitroglycerin för att inte proppskåpet skulle ryka. Men denna gången var det en annan känsla.
Jag minns hur vi hälsade på henne, vi stod runt hennes säng och jag gav henne en bok i julklapp som jag nånsans innerst inne visste att hon aldrig skulle hinna läsa ut. Trots det glättiga omslaget.
Min mormor var över 90 när hon dog men då var hon redo för det, hon ville dö, så önskar jag att det blir för mig också men jag tror dessvärre inte att det blir så.
Menar du att du skulle begå självmord om Lill-Evert dog? Jag kan förstå att man tänker tanken men löser det något?
Jag vet inte, jag har inga lösningar eller svar men samtidigt finns det ju människor som mist sina barn och som orkar leva vidare.
Hoppas jag aldrig behöver ställas inför en sådan situation.
Jag har bara ett enda barn och ja, den tanken har slagit mig många gånger, men jag hoppas givetvis att jag inte ställs inför det avgörandet och att, om det skulle ske, att jag är tillräckligt förståndig för att tänka i annorlunda banor. Men ja, Lill-Evert, det finns verkligen inte något annat som betyder lika mycket för mig som vad han gör. Jag skulle nog inte klara hans eventuella bortgång.
Jag har bara ett enda barn och ja, den tanken har slagit mig många gånger, men jag hoppas givetvis att jag inte ställs inför det avgörandet och att, om det skulle ske, att jag är tillräckligt förståndig för att tänka i annorlunda banor. Men ja, Lill-Evert, det finns verkligen inte något annat som betyder lika mycket för mig som vad han gör. Jag skulle nog inte klara hans eventuella bortgång.
Jag har tänkt likadant fast jag har ju tre barn, alla tre betyder enormt mycket för mig.
Jag har funderat på hur jag skulle kunna överleva om ett barn dog och det som jag tänker är skulle han/hon vilja att jag tog mitt liv för att föja med?
Jag tror inte det, om jag skulle dö, vilket sannolikt skulle vara extremt jobbigt för mina barn, så skulle inte jag vilja att de dog för att jag var död.
Självfallet hoppas jag att det aldrig blir så men visst är man orolig när ens barn är ute på stan och man vet att ett oöverlagt ord kan leda till döden.
Ibland funderar jag på om barn förstår vad död är, man kan inte börja om spelet från början utan det är slut, det undrar jag om de förstår.:unsure:
skumrask
2008-10-03, 21:15
Min mormor var över 90 när hon dog men då var hon redo för det, hon ville dö, så önskar jag att det blir för mig också men jag tror dessvärre inte att det blir så.
Min mormor var också över 90, hon gav konstigt minns jag inte exakt hur gammal, det är bara en siffra. Hon berättade i alla fall en gång hur det var att smaka på en banan första gången det kom en sån last till Sverige.
Min mormor var också över 90, hon gav konstigt minns jag inte exakt hur gammal, det är bara en siffra. Hon berättade i alla fall en gång hur det var att smaka på en banan första gången det kom en sån last till Sverige.
Det berättade min mormor också om, sen sa hon alltid att det var bättre under andra världskiget än under det första.
Under det första fanns det tydligen väldigt lite mat att få tag på enligt mormor.
skumrask
2008-10-03, 21:41
Ja herregud vilket tidsdokument en människa är, tänk om man kunde utvinna en människas minne och sända ut det i en rymdkapsel i omloppsbana, framtidens begravningsplatser, tillsammans med de första mjölktänderna.
Hon gjorde nog ett försök, hon hade sparat allt, skrivit dagbok hela livet vilket vi inte visste. Sjöng in alla fina gamla visor som bara hon mindes på kassettband på den uråldriga apparaten som stod där på köksbordet, den första med inspelningsfunktion tror jag nästan. Det fanns en och annan fräckis på det bandet också..
Man kan också tänka, att man känt personer som levde under båda världskrigen och de överlevde, trots ont om mat.
Jag kommer från en av de som slet och klarade sig, förmodligen levde mormor så länge just därför.
Tidigare har jag alltid tyckt att det bästa för mig vore att dö snabbt men å andra sidan om man har tid på sig hinner man ta farväl av de man älskar?
Ja, jag vet inte riktigt, mina föräldrar dog väldigt hastigt och i allafall mamma alldeles för tidigt, jag hann inte säga adjö, det var bra för henne men traumatiskt för mig.
Jag har kommit fram till att det är en av dem sakerna man inte påverka i livet öht, dvs. hur fort man dör. Hälsa eller hur bra man tar hand om sig spelar inte någon som helst roll. Jag såg min fd. sambos mamma dö långsamt, pga. ALS (http://netdoktor.passagen.se/default.ns?lngItemID=4985). Det tog 5 år innan hennes lungor kollapsade till slut, och trots att intellekten var kvar så kunde hon varken prata eller röra på sig, dvs. instängd i sin egen kropp.
Min mormor, däremot, var någorlunda frisk en dag, och död dagen efter. Jag hann inte säga farväl, men vafan, vad som helst är bättre än 5 år av ALS! Hon blev 82, precis som min sambos mamma.
Vänlige Viktor
2008-10-05, 18:31
Sedan har jag en på den sidan som tagit livet av sig också, och en som dog i en helikopterolycka.
Jag kände många som omkom i helikopterolyckan utanför Göteborg där bara den värnpliktige ytbärgaren klarade sig.
Var det samma?
skumrask
2008-10-05, 18:32
Jag kände många som omkom i helikopterolyckan utanför Göteborg där bara den värnpliktige ytbärgaren klarade sig.
Var det samma?
Nej, den olyckan var i Kanada tror jag.
skumrask
2008-10-22, 13:31
Jag var nere i fiskhamnen och klev runt bland all gammal bråte i helgen, fullt av skarv trut och skrattmås som ockuperat var sin brygga.
Konstigt nog en hel del trutungar, icke flygfärdiga, som gick omkring helt utan tillsyn. En gick bara någon meter från mig.
Skall trutungar finnas så här sent, undrade jag för mig själv. I oktober? De kan väl aldrig klara vintern nu, även om det nu skulle vara öppet vatten lär de ju inte hinna lära sig jaga och jag misstänker att deras målsmän skulle vara måttligt intresserade. Hur som helst verkade det väldigt konstigt, måsarna måste ha lurats av de goda vädret och tillgången på lättillgänglig föda (fiskhamnen!) så att de fått en kull till. Tyvärr visade sig mina onda aningar besannade, ty när jag tittade nästa gång efter trutungen låg den död på marken, helt stendöd. Den hade gått några steg till och bara sekunden efter att jag tittat på den - poof! Mort. The End
Nature sucks.
sås på slipsen
2008-10-22, 14:01
Sensmoral: Passa eder för Skumraskens blickar.
Bumpar tråden eftersom ämnet är intressant. Nu ska forskare försöka bevisa att det finns liv även efter döden http://sydsvenskan.se/kropp/article384405/Forskarna-soker-svar-pa-akuten.html Eftersom jag själv hade en "nära döden" upplevelse som 3-4 åring som etsat sig fast i minnet tror jag att det inte är kört efter döden. Var svårt sjuk i kolera och timmar från att kila vidare enligt läkarna. Fick någon injektion direkt in i hjärnan har jag fått veta efteråt.
I hjärnan? Låter väldigt besynnerligt. I hjärtat måste det ha varit.
I hjärnan? Låter väldigt besynnerligt. I hjärtat måste det ha varit.Nej det är sant. Dom hade någon nyuppfunnen medicin kallad "kungsmedicin" eftersom den tydligen även getts till någon kung. Utan den hade jag inte skrivit här nu.:(