Citat:
Ursprungligen postat av CodeMAN
Det gick faktiskt utmärkt att nå folk trots att man ringde hem till dem. Man visste när man skulle ringa folk, dvs. när de kom hem på kvällarna.
Man hade en bakelittelefon, jag minns fortfarande numret: 26 28 16, i Ankara that is.
Man fick dessutom busringa, det fanns inga nummerpresentatörer. 
|
Jag har några GRYMT KUL busringningar i minne.
En var till en inflyttad engelsman.
Runt den 20januari ringde jag o sa:
-: Hej, mitt namn är Sven-Göran Johansson och jag ringer från lokala skattemyndigheten.
-: Guddaug
-: Vi saknar din självdeklaration. Den skulle vart inne för en vecka sedan.
(I själva verket skulle den vara inne ca den 15 februari)
-: Vaddau? Den skau ju vaura inne i febrruarri
-: Ja, men det är för svenskar. Ni utlänningar myglar ju så mycket så ni måste skicka in dom en månad innan så vi kan kolla upp er extra noga.
-: Vafann! Jaug e krränkt!!
Sedan skrek han i telefonen och jag fick gå in och bryta.
Först hajjade han inte vem det var trots att jag skrek i luren att det är på skoj.
Riktigt kul tyckte han aldrig att det var förren nån månad senare, men jag har skrattat gott åt denna busringning genom åren.