[Hårfällerskan]

Hjälp, det där var nästan jag.

Men inte riktigt:

Med glasartad blick studerar du menyn/buffén/erbjudandetavlorna och är absolut onåbar, inte ens när folk kallar dig vid namn kan du reagera och slitas från att föreställa dig förtäringen av denna mat.

Du försöker verka lugn i kön men hela kroppen kliar och huvudet pumpar lite mer än vanligt. Lätt rodnad kan förekomma.

När du har fått maten ställer du ner den demonstrativt på bordet, tar upp eventuella bestick, viker servetten, sörplar på drickan, allt för att inte verka som ett monster.

Och nu kan förintelsen börja.

Fantastiska mängder mat bara försvinner, de kanske har hamnat i en tidsvurpa och bara *poff*, du hämtar mer, beställer mer, det tar inte slut, du är i din egen värld och nu går det verkligen inte att nå dig när du är mitt i mumsandet, det finns enbart du och maten. När du tuggar tänker du på nästa tugga och så går det, så går det... Stannar du otippat upp är det för att fälla någon ironisk/skämtande kommentar till ditt sällskap om att du minnsann inte får mat hemma, eller att du inte käkat sen frukost (trots att du klämt i dig en baguette för en kvart sedan), eller att du snart har mens och då blir som ett matvrak, eller att du ska träna sedan.

Sällskapet instämmer med att ja om man tränar ska man ju inte tänka på vad man äter, och väntar tålmodigt i en halvtimma-timma till tills du glufsat klart och bogserar bort dig till närmaste fik där du måste ha en kopp kaffe och en liten bakelse "för blodsockret".