Citat:
Ursprungligen postat av Kickan
- Varför har så många svårt för det? (t ex vid jordfästningsceremonier med öppen kista)
- Är detta en åldersfråga? (mitt eget intryck är att människor som är gamla nu har extremt svårt för det, medan däremot deras egna föräldrar var tvungna att ta naturligare på det)
- Vartåt går trenden? Varför?
|
Jag har aldrig varit på ceremonier med öppen kista, däremot har jag varit med när farföräldrar/morföräldrar dött. Döden är en stillsam företeelse nuförtiden, när det finns smärtlindring. Nästan lite fridfull, eftersom den "naturliga" döden liksom födelsen har ett förlopp om man inte dör knall och fall. Den blir mer avdramatiserad då, och behöver inte vara ett hjärnspöke för en där man ser någon lida extremt. Den slutgiltiga döden är ofta bara ett sista lugnt andetag. Att vara med när djur dör har också blivit en del av mitt liv. Ibland får man också ta det konstiga beslutet, att bestämma att ett djur skall dö för att minska dess lidande.
Vill gärna vara med i dödsögonblicket, och innan, men däremot vill jag inte ha öppen kista. Det som är dött är dött. Och det slutliga avsked skall vara med blommor och stängd kista, om det skall kännas bäst för mig. Har fortfarande svårt för kremeringar, det känns lite konstlat för mig. Helst vill jag begrava en kropp.
I min familj, bekantskapskrets ser jag inte någon större skillnad i åldrar, om det inte handlar om ens egna föräldrar. Då kommer grejen med att inte ha någon generation innan sig i livet, och känslan av att man näst står på tur. Vet inte om det var så naturligt förr, det var väl mest att det inte gick att göra så mycket. Mina far har berättat att förr låg människor och skrek när de dog, för att det inte fanns smärtlindring etc. Så döden har blivit mer "human" nu.
Vet inte var trenden går, tror den är stabil. Det beror helt enkelt på vem det är som dör, och hur den som är efterlevande tar det. Det skiljer sig nog från person till person.