[Mröff]

Har läst en stor del av boken, och tycker inte alls den är jobbigt utlämnande på ett sådant sätt hon behöver skämmas över. Boken har ju lång tid tröskats genom förlaget och ide fick hon dessutom förskott för, så det verkar inte ha varit ett förhastat beslut från hennes sida.

Inte heller är jag säker på att hon skrev den under ett manisk skov, utan mer det stadium innan dvs hypomanin vilket hon själv beskriver som hennes mest produktiva stadium. Det är ett tillstånd som många kreativa/intellektuella människor befinner sig i när de producerar saker, även om det för de flesta aldrig spiller över i bipolär sjukdom eller ens depressioner.

Hon är ju en beläst person, med en på ytan fin karriär inom en svår bransch. Kontrasten mellan att på ett sätt fungera professionellt (i föreläsningar, tv- och radioframträdanden etc etc) och sedan vara ett totalt psykiskt vrak är något som kan uppfattas som en motsägelse. Enligt min erfarenhet är det så det funkar. En slags autopilot där det intellektuella tar över för att genomföra olika saker, där känslorna som finns där under bryter ut efteråt eller/och innan.

Det som ev. kan uppröra människor tror jag är hennes skriverier om självmord trots att hon har barn. Det är ju ett tabu om något att ens tänka den tanken, men hon problematiserar ju det hela med självmord både på ett filosofiskt plan och tar också med ansvaret inför andra (speciellt barnen) som förmodligen gör aldrig tar det steget även om tanken alltid finns där när ångesten slår till med stor kraft.

Hennes beskrivning av ångestens filt över ett liv är mycket pricksäker, vilken hon också skriver om utifrån filosofiska och samhällsteoreiska resonemang av olika teoretiker. På ett "lättsamt" sätt dessutom.

Inledningen på boken är brilliant, dvs den om väntrummet på psykakuten på St.Lars.

Varför tyckte du den var självutlämnande, Miriam?