Det gick faktiskt utmärkt att nå folk trots att man ringde hem till dem. Man visste när man skulle ringa folk, dvs. när de kom hem på kvällarna.
Man hade en bakelittelefon, jag minns fortfarande numret: 26 28 16, i Ankara that is.
Man fick dessutom busringa, det fanns inga nummerpresentatörer.
