[sås på slipsen]

Jag har tänkt lite i samma banor på sista tiden.
På själen, och om vi är i grunden goda eller onda.
Man kan ju säga om någon som gått bort, att han eller hon varit en god människa - och naturligtvis redan när han eller hon är i livet också förstås.
Det är ju lätt och naturligt att kategorisera en människa som snäll. En vänlig själ helt enkelt.

Men är det verkligen så?

Efter att ha följt några speciella människoöden börjar jag att tvivla.
Om en människa kan förändras till den grad att det faktiskt är en helt annan person enbart av kemikalier - eller en sjukdom som ändrar den kemiska balansen - så undrar man ju hur det står till med det som kallas själ.
Baserat på de observationerna skulle jag vilja påstå att det som är jaget endast är en puttrande kemisk process. När döden inträffar avstannar den, och då är det bara.....borta.
En smula nihilistiskt, medges, men vad ska man tro?