hur ofta besöker du en kyrkogård?
 

Själv har jag lite dåligt samvete för att det borde bli lite oftare. Båda mina föräldrar ligger där sedan några år men visst är det lätt att förtränga och skylla på tidsbrist. Om du mist någon kär hur ofta besöker och kanske besmyckar du hans/hennes grav?

Ack så sällan... Jag har naturligtvis också några släktingar som ligger begravda, men jag har nog aldrig varit där. Däremot så gillar jag att gå omkring på kyrkogårdar och läsa på gravstenarna. Här i stan så har vi förresten ett par ohyggligt smaklösa zigenargravar som jag brukar förfasa mig över ibland när jag har vägarna förbi.

Mina släktingar har haft den goda smaken att välja att kremeras och ligga i minneslunden.

Därför behöver vi aldrig känna något tvång eller dåligt samvete för där är det alltid fint och ljusbärarna är alltid fulla med brinnande ljus.

Så jag far dit när jag känner att jag vill och har ett behov av det.

Jag går nästan aldrig och besöker mina släktingars gravar, men jag uppsöker gärna kyrkogårdar när jag är sorgsen, läsa på inskriptionerna och se människor vecklas ut inför mig, hur de dog och hur de föddes, vad som hände däremellan. Ibland har jag till och med en vinslatt över någon smed eller sjöman som dog alltför ung.

Kommer ofta därifrån med en känsla av att vara renad. Känner att jag pratat med de döda, släktingar, självmördare. Även om det råkade bli via en Gode Man till gast.

Undra om de döda har Gode män? Vilka som får tala för dem?

Min mamma fick ett hotbrev för något år sedan; sköt graven eller så tar vi bort den. Visste inte att de kunde göra så, skitskumt! Men vi har iaf försökt röja upp lite under året som gått. Innan dess var det många år som gått.

Det är mormor och gammelmormor som ligger i graven, ingen av dem särskilt omtyckt (därav våra ytterst sporadiska besök).

En eller två gånger per år.

Varje gång jag åker till hälsingland besöker jag min mormor och morfars grav. Ganska mycket mindre ofta besöker jag farmor och farfars grav en mil därifrån men det händer. Sen har jag, guskelov inga fler gravar att besöka.

Jag besöker väldigt sällan de platser mina anhöriga är begravda på, annars har jag ett närmast morbit intresse av kyrkogårdar.
Gillar att gå där, helst riktigt gamla, läsa inskriptioner, titta på gravstenar, fundera över liv och död. Det är otäckt och hemskt men ändå rogivande på nåt vis.

Jag är precis likadan. Men det vågade jag inte berätta tidigare. :D

Min mystiska farmor ligger begravd precis vid ingången till skogskyrkogården. Hon hette Hanna och jag vet inte ett skit om henne. Ändå händer det att jag tänder ett ljus där vid t.ex alla helgon. Någon annan som har någon mystisk släkting som bara blev luft i historien?