Är vi trygghetsnarkomaner?
 

Herr doktorn David Eberhard har under några år drivit tesen att vi svenskar har ett överdrivet behov av kontroll och trygghet. Han kallar Sverige för ett "curlingsamhälle" och menar att vi vill förbjuda det ofarliga.

Ett citat av herr Eberhard:

Länk

Jag har för mig att han tog förbudet mot att ställa barnvagnar i trappor i bostadshus, eftersom det kunde försvåra utrymning, som ett exempel på detta onödiga trygghetsbehov...

Ur en annan artikel om samme Eberhard:
Länk

Är det så här? Bäddar vi in oss i en massa fluff för att undvika allt farligt? Och är det roten till en massa psykisk ohälsa?

Problemet är väl att det är så jävla stressigt och prestationsinriktat att folk inte hinner gå igenom kriser på ngt vettigt sätt.

I Norrbotten (där tempot är 90%) lägre äter folk liten mängd antidepressiva, även om de äter mer hjärtmedicin pga all falukorv.


Sedan har ett samhälle konstuerats i Sverige (i spåret av makarna Myrdal) där staten skall ta hand om allt. Det finns inga lämpliga nivåer mellan individen och staten. OK, vi har familjen men i betydligt mer avskalad form än i andra samhällen (dvs mamma, pappa, barn). Hade det blivit som Alva Myrdal ville, hade inte heller föräldrar ansetts som de som var bäst att uppfostra barn.

Klart folk blir förvirrade när Mamma och Pappa Staten inte är trygga och pålitliga. Gillar inte den här individuella skuldbeläggningen som alltid skall ske av människor. Redan nu sitter väl stora delar av Sveriges befolkning och läsa böcker i Personlig utveckling pga förvirring.

Någonstans förstår jag vad Eberhard menar, men hans sätt att framställa det förefaller helt vansinnigt. Hans exempel med att barn ska ha cykelhjälm och att bilister ska ha bilbälte är helt befängda. Det ska tydligen anses normalt och rent av karaktärsdanande att slå näsan i ratten om man tvärnitar för någon som springer ut i gatan.

Själv är jag trygghetsnarkoman och helt nöjd med det. Jag använder bilbälte, cykelhjälm, har inbrottslarm kopplat till ett bevakningsföretag, ett basebollträ vid sängen och hamstrar inte bensin i lägenheten. Jag är förmodligen en potentiell psykpatient.

Frågar du mig är det en ren tramsbok han skrivit.

Jag har inte läst boken men har inga problem att tänka mig att det är trams.

Bara trams är det väl inte, jag kan se att han har vissa poänger även om de säkert är rätt tillspetsade.

Äh jag älskar den där pirrande känslan när man inte vet vad som ska hända härnäst. Att bajsa med olåst dörr på jobbet är faktiskt rätt spännande. Men efter att nyligen kommit hem från landet där en trygghetsnarkoman skulle ses som mentalt störd och där t.ex varken bilbälte eller hjälmar används i trafiken och hastighetsbegränsningar mest ses bara som en rekomendation kan jag hålla med om att vi egentligen borde vara ett föredöme.

Tror helt klart att krishanteringen är sämre idag än förr. Förr fick man fan klara sig själv på ett annat sätt. Oroande att folk hellre knaprar piller än tar en smärre kris. Men som redan nämnts så är det mycket stress och skit nu. Man har inte tid att reda ut mindre saker utan klampar på och rätt vad det är hinner skiten i kapp en...sen smäller det. Kan det vara så tro?

Intressant fråga. Jag har en bok i pipen som handlar just om det här. Kanske skulle ta tag i den nu?

Mitt spontana svar är ett stort och rungande JA! Ska fundera lite mer på varför jag tycker så.

Ett fjolligt bögfolk!