Människan, en maskin?
 

Jag var inne på Facebook och hittade av en slump en grupp som var dedikerad till en tjej som hade död ett år sen. Folk skrev meddelanden, eller grattade hennes födelsedag, som inget hade hänt. Det var bara enstaka "jag saknar dig"-meddelanden som "avslöjade" att hon faktiskt var död.


Sidan fick mig att tänka på vad vi människor är egentligen. Hur kan en människa som har dött ett år sen kan fortfarande saknas? Det är sällan en specifik del av en människa man saknar, dvs. enbart lukten, leendet eller sätt att prata eller skratta...

Vissa saker som man inte kan styra över till 100% ingår i "paketet" också, dvs. vilken len hud någon har, eller hårfärg, men om man skulle koncentrera sig enbart på saker som en människa kan styra eller påverka så kommer man till begreppet "beteende", eller en människans "själ".

Hur funkar en "själ"? Vad får människor att bete sig som de gör? Varför väljer dem en viss färg? Eller parfym? Varför är vissa aggressiva, eller trötta, lata, osv?

För i slutändan handlar det om elektriska impulser i vad vi kallar "hjärna", en maskin som styr allt vi gör i detalj, men i själva verket består av oberoende impulser, som verkar skickas runt för att kontrollera pytte-små delar av maskinen. Det pågår en massa aktiviteter i maskinen som leder till en massa "konsekvenser", i själva verket är vi ingenting annat ett "berg av elektriska impulser".

Men detta impulsberg får ett betydelse i en sån stor skala som jag har svårt att förstå. Krig, mord, våld, avundsjuka, såsom literatur, konst, glädje, kärlek är några begrepp som väcker stora känslor hos oss, som i själva verket är konsekvenser av elektriska impulser.


Är det så enkelt? Har jag hittat meningen med livet till slut?

Ja. Gå i frid.

Din "retas-med-folk"-nerv skickade just en elektrisk impuls till din hand... :kaffe:

Människor som dör lever vidare genom att man minns dem.
Jag tänker säkert några sek varje dag på de som dött.
Roliga händelser etc etc.

Så är det, idag har jag tänkt lite extra på mina döda och försökt fokusera på det bra men med tanke på att jag har en "nydöd" att tänka på har det gått sådär faktiskt. :(

Ja, de nydöda sörjer man ju först. Sedan ploppar de fina minnena fram ett efter ett, och en frid infinner sig.

Jo, jag vet ju det men det tar lite tid att ta sig från sorgen att de inte längre finns till glädjen över att de funnits.
Sen handlar det om hur relationen sett ut under levnadstiden också

Fast tanken med tråden var nu någonting annat.

Jag försökte berätta vilka enkla varelser människan egentligen är, trots att allt komplexitet runt omkring.

Döda eller levande, så saknar vi det som är resultatet av elektriska impulser. Det som gör att vi saknar dem är också elektriska impulser...

Vad jag funderar över är om man ska förenkla alla problem, misär, och andra tråkigheter genom att tolka dem ingenting annat banala impulser, eller om man ska njuta av möjligheten att vara en komplex maskin som kan uppleva saker bortom enkla impulser som i sin tur leder till reaktioner.

För allt detta komplexitet är inte roligt alla gånger.

Jag har tänkt lite i samma banor på sista tiden.
På själen, och om vi är i grunden goda eller onda.
Man kan ju säga om någon som gått bort, att han eller hon varit en god människa - och naturligtvis redan när han eller hon är i livet också förstås.
Det är ju lätt och naturligt att kategorisera en människa som snäll. En vänlig själ helt enkelt.

Men är det verkligen så?

Efter att ha följt några speciella människoöden börjar jag att tvivla.
Om en människa kan förändras till den grad att det faktiskt är en helt annan person enbart av kemikalier - eller en sjukdom som ändrar den kemiska balansen - så undrar man ju hur det står till med det som kallas själ.
Baserat på de observationerna skulle jag vilja påstå att det som är jaget endast är en puttrande kemisk process. När döden inträffar avstannar den, och då är det bara.....borta.
En smula nihilistiskt, medges, men vad ska man tro?

Orka vara djup så här tidigt på morgonen. Men vad är egentligen ondska? Människan är väl den enda arten som kan tolka in begreppet och göra sk onda saker. I djurvärlden finns ingen ondska bara en kamp för att överleva dvs rovdjur dödar inte av elakhet utan bara för att dom är tvungna till det. Människor däremot kan vara ondskefulla i den benämningen att handling och resultat inte har någon logik. Och som det skrevs är den utlösande faktorn bara en elekrisk impuls i underverket människohjärnan. Men varför blir vissa onda och andra inte? Beror det på det sociala arvet eller ligger det latent i våra gener?:innocent:

serotonin
 

'
Det är nog, som såsen skriver, kemikalierna...

Man behöver nog inse att det mesta som händer i hjärna styrs av en del kemikaliska processer. T ex obalans i ämnet serotonin kan leda bl a till aggressivitet och depression. Enbart serotonin är inte orsaken till t ex depression, men genom att mixtra med mängden på ett konstgjort sätt så kan man lindra depression oerhört mycket.

När jag själva började med anti-depressiva så blev jag riktigt fascinerad och skrämd av på samma gång hur lätt det var att påverka hjärnans funktioner. Det var omöjligt för mig att uppleva panikångest, TROTS upprepade försök genom att tänka på saker som ledde till panikångest innan medicineringen. Det var som om jag hade blivit en annan person.

Lite scary att vissa som går på antidepressiva begår självmord. Att mixtra med hjärnan är något man väljer som en sista utväg åtminstone skulle jag tveka. Men vad är egentligen ondska? Hitler t.ex såg sig nog inte som ond trots allt det hemska han gjorde.