hur ofta besöker du en kyrkogård?
 

Själv har jag lite dåligt samvete för att det borde bli lite oftare. Båda mina föräldrar ligger där sedan några år men visst är det lätt att förtränga och skylla på tidsbrist. Om du mist någon kär hur ofta besöker och kanske besmyckar du hans/hennes grav?

Ack så sällan... Jag har naturligtvis också några släktingar som ligger begravda, men jag har nog aldrig varit där. Däremot så gillar jag att gå omkring på kyrkogårdar och läsa på gravstenarna. Här i stan så har vi förresten ett par ohyggligt smaklösa zigenargravar som jag brukar förfasa mig över ibland när jag har vägarna förbi.

Mina släktingar har haft den goda smaken att välja att kremeras och ligga i minneslunden.

Därför behöver vi aldrig känna något tvång eller dåligt samvete för där är det alltid fint och ljusbärarna är alltid fulla med brinnande ljus.

Så jag far dit när jag känner att jag vill och har ett behov av det.

Jag går nästan aldrig och besöker mina släktingars gravar, men jag uppsöker gärna kyrkogårdar när jag är sorgsen, läsa på inskriptionerna och se människor vecklas ut inför mig, hur de dog och hur de föddes, vad som hände däremellan. Ibland har jag till och med en vinslatt över någon smed eller sjöman som dog alltför ung.

Kommer ofta därifrån med en känsla av att vara renad. Känner att jag pratat med de döda, släktingar, självmördare. Även om det råkade bli via en Gode Man till gast.

Undra om de döda har Gode män? Vilka som får tala för dem?

Min mamma fick ett hotbrev för något år sedan; sköt graven eller så tar vi bort den. Visste inte att de kunde göra så, skitskumt! Men vi har iaf försökt röja upp lite under året som gått. Innan dess var det många år som gått.

Det är mormor och gammelmormor som ligger i graven, ingen av dem särskilt omtyckt (därav våra ytterst sporadiska besök).

En eller två gånger per år.

Varje gång jag åker till hälsingland besöker jag min mormor och morfars grav. Ganska mycket mindre ofta besöker jag farmor och farfars grav en mil därifrån men det händer. Sen har jag, guskelov inga fler gravar att besöka.

Jag besöker väldigt sällan de platser mina anhöriga är begravda på, annars har jag ett närmast morbit intresse av kyrkogårdar.
Gillar att gå där, helst riktigt gamla, läsa inskriptioner, titta på gravstenar, fundera över liv och död. Det är otäckt och hemskt men ändå rogivande på nåt vis.

Jag är precis likadan. Men det vågade jag inte berätta tidigare. :D

Min mystiska farmor ligger begravd precis vid ingången till skogskyrkogården. Hon hette Hanna och jag vet inte ett skit om henne. Ändå händer det att jag tänder ett ljus där vid t.ex alla helgon. Någon annan som har någon mystisk släkting som bara blev luft i historien?

Jag har även ett morbit intresse av sjukhusserier. :skamsen:

Den konstigaste i min släkt var nog annars min farmor, bara tanken på att min pappa envist ville bli begravd i samma grav som hon gör att jag undviker den.

Sjukhusserier tittar jag däremot aldrig på. Det är inte så bra när man är hypokondriker eller vad tusan jag nu är, fruktansvärt rädd för att bli dödligt sjuk eller dö är jag iaf. :skamsen: Jag klarar knappt av att prata om vissa sjukdomar ens. Men jag tränar.

Alla konstiga i min släkt lever fortfarande. :D

Ibland tänker jag att jag är luft i historien. Vad har jag Uträttat? Vad skall det stå på en gravsten om mig?

Jag tänker fortfarande i futurum. Men äh, måste det vara så allvarligt?
Gillar att gå till kyrkogårdar, det är vackert. Thats why.

Jag är också hypokondriker, grejen med sjukhusserier är att man har koll på läget och jag känner mig så frisk när jag tittar på dem. :D

Jag tycker bara att det är obehagligt, utom möjligen Scrubs då, fast det var länge sen jag såg det. :D

dom är där allihop nu.. förutom syrran då
varje gång jag tänker på det vill jag grina och det snörper ihop...
minneslunden en gång i veckan ungefär, jag brukare ta det när jag är i stan och har repat ungefär vid 21.30

känns rätt gott att sitta där ensam och snacka med dårarna.....

Alla helgon är också grymt.. satan vad fint det är då
hela jävla sankt sigfrid ,
lyser

Förstår dig, Potäten, har lillasyster begravd sedan 2003 och igår så höll jag mamma i handen när hon avled efter flera veckor på hospice.
En tom och för mig lite frågande känsla då jag inte har haft kontakt med mamma på ~20år.
Men hon ville att jag skulle ta hand om allt det praktiska så det har jag gjort, sålt hus och sommarstuga, bilar och en del möbler med antikvärde och som varken jag eller min bror ville ha.
Allt är ordnat och advokaten får det lättaste boutredningsuppdraget någonsin.

Det jobbiga är de frågor som dykt upp av rent praktisk natur - att mamma ville att jag skall ta hennes släktnamn bl.a. och en del annat som kom fram gnm det jobb jag gjorde med boets papper. Vilket var anledningen tilll att jag blev tillfrågad av mamma om att ta hand om just den biten.

Men allt löser sig.

Tillbaks till min uisge beatha.

Trist, koolaid. Begriper men begriper inte ändå. Du är modig som skriver om det i alla fall.

Fråga: hur ofta besöker du en kyrkogård?
Svar: Nevvah.

En konstig sak som dök upp vid min mors död var att jag ovetandes har två halvsyskon. Den hemligheten tog hon med sig i graven och varför dom blev bortadopterade vet jag fortfarande inte?:(

Sedan du kom ville hon inte ta fler risker?

Äh, bara skoja. Jag har också nyupptäckta kusiner.

Elller så blev jag perfekt? Men visst är det lite lågt att skämta om sådant i i en sådan här tråd.:D

Tack, Skummis! Förvånad och glad över din post!

Ganska intressant utfall på min i berusningens knipslughet ihoptotade empati/sympatitest; ett klipp&klister från en skämt-site där jag i testsyfte fipplade med lite namn, och i denna tråd där jag skrev att jag mådde dåligt för att min mamma dog medan jag höll henne ihanden. I förrgår.

Och vilken fick mest respons? ....:unsure:

Är fantastiskt bitter på mig själv över att jag försökt varit stöttande och trevlig mot andra forumiter, skrivit uppmuntrande alt. tröstande, hållit med i diskussioner även om jag vid en del tillfällen gjort det enbart på grund av postaren då personen ifråga varit ute på pinsam cykeltur.
Helt enkelt försökt varit en bra människa även på nätet.

Nu är jag bittert självömkande vilket är rejält pinsamt så här slutar posten.

Du får vara glad över att du är en bättre människa än oss andra. Jag menar, är man inte empatisk online och skriver något beklagande till någon man öht inte känner eller ens tilltalat förut, ja då är man rena rama sociopaten.

Salud! :kaffe:

Min pappa blev strödd i en minneslund 1980.
Jag har aldrig varit där.



Så här ska jag ha det

http://i19.photobucket.com/albums/b2...n/gravsten.jpg

Någonting i stil med det här har jag tänkt mig, dock har jag inte kommit på någon bra inskription ännu :)

http://unwrittenthesalonforwriters.f...tonehenge2.jpg

Sorry Koolaid jag hade helt enkelt missat det du skrev.. därför avsaknad av kommentar
jag var med när min brorsa dog i lungcancer och det är det värsta jag har varit med om, att sen va den som renoverade hans lägenhet inför försäljning var ochså rätt slitande, den lägenhet där jag och han hade suttit och lirat och druckit vin... att vi var vänner och inte bara bröder på ett djupt plan.. det gör att jag åker till den där förbannade minneslunden

när morsan dog nu i juli så klarade jag inte av att vara kvar

jag åkte hem 02.15 och hon dog 02.35...
men henne känner jag bara en saknad inför...

iallafall det är rätt skönt och avkopplande att sitta där vid minneslunden , i skymningen och minnas...


ähh det blev väl introvert, som vanligt men du skall veta att jag vet vad du går igenom

vi får fortfarande papper och inkassokrav till morsan.. en räkning har gått till fogden, tänk om hon hade vetat det
det hade tatt livet av henne en gång till

Missade också det där Koolis.
Satan så bittert. Och märkligt. och tragiskt och alldeles, alldeles förfärligt.
Jag beklagar.

Ditt inlägg väcker mycket frågor och tankar.

Själv har jag varit med två gånger när min mamma dött. En gång av blodförgiftning, i garaget utanför SÖS-akuten. Hon var nyopererad i grovtarmen efter en canceroperation. Jag var på besök hemma hos henne och hon var riktigt illa däran så jag jag hjälpte henne ut i bilen och körde mot SÖS. När jag hjälpte henne ur bilen sjönk hon ihop och dog. Som tur var kom just en läkare och sjuksköterska ut och kunde hjälpa till, så de fick igång henne igen. Någon månad senare var hon fortfarande kvar på sjukhuset och jag var på besök. Rätt var det är vänder hon ögonen inåt och utstöter ljud jag aldrig hört från en människa förut. Sen går luften ur henne och hon bara dör. Jag skrek på hjälp och läkarna kom farande...och fick igång henne igen!
Nästa gång blir tredje gången gillt och det blir jag som kommer att hitta henne, kall och blek. Jag åker till henne ofta, det är hon som är hundvakt bl.a., och varje gång jag tar i dörrhandtaget undrar jag om det är idag det kommer att ske.

Jag åker till kyrkogården en gång i månaden ungefär.

Jag får lite dåligt samvete av min otrevliga post några inlägg upp.

Menade han att det där om mamman var på skämt och att han kommit fram till vi var oempatiska? Det var så jag uppfattade det men kanske har fel?

Min syster besökte nyligen vår familjegrav och är helt säker på att stenen blivit flyttad? Hon har bra minne så kanske hon har rätt. Kan man krossa kistor har man nog inga skrupler för att flytta gravstenar heller för att bereda plats?:mad:

Jag tror inte han menade det, och även om man är osäker kanske man inte borde ta några risker. Just my two cents.

I dag har jag varit till kyrkogården och tänt några ljus i minneslunden.

Fast jag skrev inte heller något förrän han erkände att det var ett skämt. Eller vad han nu skrev.

Jag besöker min väns grav ganska ofta. Jag håller fint, tänder ljus och sitter och "snackar" med henne om ditt och datt. Snart är det ett år sedan jag satt och höll hennes hand hela natten hon dog.

Att jag gör det är inte av något "måste" utan för att jag känner på nåt konstigt sätt att jag mår bra av det och att jag kommer henne nära då.