Obsklassen - Blondinbellas semester

(ur Ab plus)

"Blondinbella" åker på semester, till ett ställe som enligt hennes förhanduppgifter skall vara som Saint Tropez. Alltså riggar hon upp sig a la Stureplan och ställer sig i baren.
Männen blev uppenbarligen sanslösa av hennes väna nordiska uppenbarelse.

Citat:

"Jag trodde inte att jag skulle komma levande därifrån"

http://gfx.aftonbladet.se/multimedia...10_691763w.jpg den mest besökta privata bloggen i Sverige.
Foto: HANNAH MODIGH

Blondinbella

Namn: Isabella Desirée Löwengrip Rydberg.
Ålder: 17, född 21 oktober 1990.
Bor: Stockholms innerstad.
Familj: Mamma Camilla, pappa Per, syskonen Daniel, Julia, Nora och Elis. Pojkvännen Nils.
Gör: Börjar snart tredje året på gymnasiet. Driver aktiebolaget Blondinbella AB och har den egna nätshoppen Bellme.se.
Övrigt: Isabella har kallats för “Sveriges mest inflytelserika tonåring”. Hon är aktiv inom det Moderata ungdomsförbundet Muf och startade sin blogg för tre år sedan för att uttrycka sina politiska åsikter, men märkte att läsarna var mer intresserade av mode.
I dag är “Blondinbella” den mest besökta privata bloggen i Sverige med cirka 250 000 läsare i veckan och bloggens varumärke värderas till fem miljoner kronor.

Bloggat om artikeln

Det var tänkt som en rolig tjejtripp.
Modebloggaren Isabella “Blondinbella” Löwengrip hade packat upp väskan för en
solsemester med väninnorna. Men utekvällen i italienska Rimini slutade i katastrof.
För Klick! berättar hon om mardrömsresan. Och hur hon vägrar se sig själv som ett offer.

– Vi hade hört att det skulle vara som Saint-Tropez men lite billigare. På italienska Rivieran. Det passade oss perfekt, säger Isabella.
En kväll beger sig tjejtrion till en nattklubb.
Medelåldern på stället visar sig vara 30 till 40 år. Många av gästerna är män. De unga tjejerna – som själva 16 och 17 år gamla – väcker stor uppmärksamhet.
– Folk vände på sig och till en början var det lite roligt sådär. Men sen kom de fram och frågade hur mycket vi kostade. Då kände vi att vi nog var på fel ställe, säger Isabella.

Tryckt stämning

Tjejerna väljer trots allt att stanna en stund. Musiken är bra och de vill ge stället en chans. Men stämningen på klubben blir allt mer tryckt.
– Överallt ställde sig män runt omkring mig. De slickade sig runt munnen och gned sig själva utanpå sina byxor. Jag blev väldigt äcklad, säger Isabella.
När väninnorna går mot baren väljer Isabella att stanna kvar för att inte dra fler blickar till sig, men omringas åter av en grupp äldre män. Med bestämda steg tar hon sig genom folkhavet och gör sitt bästa för att inte se rädd ut. Men hjärtat klappar och paniken fladdrar i bröstet. Hon får syn på sin kompis och böjer sig fram för att knacka henne på ryggen.
Plötsligt tar någon tag i henne bakifrån, och håller ett grepp mellan axeln och halsen.
– Sedan trycker han upp två fingrar i mig. Så jag börjar blöda, säger Isabella.
– Jag blev helt paralyserad. Det har varit min största skräck, att inte kunna sparka eller slåss om det hände mig något. Men jag blev helt stel.

Skriker och gråter

Chockad vänder hon sig om och får ögonkontakt med mannen. Han står tätt intill henne. Och flinar. Hans kamrater står bredvid och skrattar.
– Då skriker jag. Och gråter. Gör mycket väsen av mig helt enkelt. Men han bara hånler och tycker att det är jättekul. Jag är kvällens attraktion där.
Ingen ingriper. Isabella står ensam. Hon får fatt i sina kamrater som följer med henne in till toaletten.
– Där konstaterar jag att det är blod i mina underkläder.
– Jag börjar gråta och skrika. Inte för att det gör ont, utan för att jag inte ville känna det där äcklet på något sätt.
Hon blir hysterisk, tårarna forsar fram. Liksom rädslan.
– Jag ville bara därifrån.

“Aldrig varit så rädd”

Vilket inte visar sig vara lätt. Det är natt. Inga taxibilar stannar och bussen kör förbi. I stället börjar tjejerna att gå mot hotellet.
– Det var fyra, fem kilometer. Och jag har aldrig varit så rädd. Några killar kom emot oss och började dra i våra väskor. Vi hade tydliga märkesväskor. Jag trodde inte att jag skulle komma levande därifrån.
De ber några personer som ser pålitliga ut att sällskapa dem på vägen. Framme vid hotellet börjar även dessa män att tafsa enligt Isabella.
– Jag var jätteledsen. När jag kom hem mådde jag jättedåligt och kräktes.
Föräldrarna hjälper henne att boka en resa hem till Sverige. Via pojkvännen Nils familj får hon kontakt med en läkare.
– Jag hade ett rivsår i mig men ville inte att någon skulle ta i mig i överhuvudtaget.
Tillsammans med läkaren uppsöker Isabella polisen för att göra en polisanmälan. Men utan vittnen och läkarundersökning får hon bara ett skakande huvud till svar.
– Han sade att jag hade 90 dagar på mig att göra en anmälan, men att jag måste hitta ett vittne innan dess. Då blev jag så himla arg! Under hur många överfall är det någon som ser på? Hans vänner som stod och såg på är väl inga jag skulle kunna hitta i dag. Eller som ens skulle kunna tänka sig att vittna.

Typiskt offer

Polisen ställer frågor; vad hon haft på sig, vad hon druckit och hur hon betett sig mot killarna.
– Då kände jag mig som ett typiskt offer. Som man läst om i tidningarna. Jag blev så trött på allting bara.
Efter mardrömsdygnen satt hon åter framför datorn för att blogga. Vad skulle hon skriva till sina läsare?
– Skriver jag att jag fick maginfluensa och tyvärr fick åka hem? Men håller jag tyst verkar det som jag skäms över det. Då blir jag en i mängden av tjejer som råkar ut för det här, säger Isabella.
– Det sker våldtäkter hela tiden på Stureplan också.

Anmäla i Sverige

Så hon skrev lite grann. Men orkade inte allt.
– Jag fick 15-20 mejl av tjejer som genomgått precis samma sak. Eller värre. Men har inte vågat berätta för någon. Deras föräldrar vet ingenting.
Vad skriver du tillbaka till dem?
– Polisanmäl alltid. Oavsett. För ens egen skull. Har man polisanmält vet man för sin egen skull att det där var något olagligt som ingen ska få göra mot mig. Jag ska försöka polisanmäla här hemma i Sverige. Samtidigt får man inte se sig själv som ett offer. Jag känner mig inte som ett.
Flera gånger säger Isabella att hon inte vill vara något offer. Att felet inte var hennes, även om skuldkänslorna väller fram ibland. Hon saknade en svensk kontaktperson på plats, som kunde vägleda i vad som borde göras.
– Nu vill jag starta upp en fond, händer det något utomlands så ska man kunna boka en hembiljett på en gång oavsett pengar.
Men det får vänta. Även bloggen har sats på paus. Tills skolan börjar igen i augusti. Så länge vill hon bara vara med familjen och pojkvännen Nils. Och hinna vara ledsen.
– Då hoppas jag få vara en helt vanlig tjej som känner att det här har varit jobbigt. Jag vågar inte vara ledsen. Jag vill hela tiden vara stark. Jag vill få en tid då jag vågar gråta.

Catharina Cavalli