Jag håller med dig, allt tenderar att bli ett projekt och det är nog därför många äktenskap går åt helvete. Man tror att allt blir bra om bara huset blir perfekt, inredningen så som den ska vara just det året, ny bil varannat år osv. i stället för att försöka få ett bra familjeliv utan den nya soffan.

Visst är vi klagnissar, utan drömmen om något mer så har man inget att sträva efter men man kan försöka hitta något mellanting, det viktigaste borde vara att ha tid till sin familj och sig själv, inte att ha allt som man förväntas ha.
Jag klagar också men egentligen har jag det oförskämt bra i det mesta, det är så lätt att hamna i den där spiralen att "alla andra har/kan" göra saker, att de sitter i skiten med skulder är lätt att glömma.

Solidaritet och empati förloras lätt i drömmen om att får jag bara en ny soffa, spis, badrum så blir jag lycklig när det egentligen inte alls är det som det handlar om.

Jo, med neutralitet menar jag att landet inte drabbades av krig, terrorism eller annat som krävde enorma resurser och engagemang. Man trodde att man kunde klara sig på egen hand om man bara betalade en massa skatt.

Vi har inget försvar, ratar EU, och tror fortfarande att alla har det bra. Hade vi varit involverade i ett enda krig så skulle synen på livet i Sverige vara mycket annorlunda idag. Muppar som Blondipucko kunde enbart skriva till sina vänner om "mode, shopping, och livet kring Stureplan".

Jag är ju då inte speciellt materiellt lagd, skulle mest uppskatta att ha någon man tyckte om att babbla med på kvällarna, göra saker med, ha skoj etc etc. Och att man slapp ta alla smällar eller medgångar själv.

Kravspecen för livet har förändrats en aning för mig, och jag är hyfsat säker på att jag aldrig kommer hamna i den där snurren. Har ju lyckats göra allt annat i livet i vad som betraktas som "fel ordning".

Hmmm....men USA har ju varit involverade i massa krig och är det fortfarande. Där skrivs det massa blondipucko-bloggar etc...om mode, shopping, LA och NY".

Skatten tror jag däremot på. Vi har trott att om vi betalar skatt blir vi omhändertagna om ngt händer. Så funkar det inte längre, och det tror jag börjar gå upp för många.

Det är ju just därför medelsvensson inte är så sugna på att betala höga skatter längre. Så länge skolor, sjukvård, äldrevård fungerade var man rätt villig att betala höga skatter, nu visar det sig att det inte ger varesig bra skola, vård eller omsorg och då är man inte längre så sugen på att betala hög skatt när man inte känner att man får något för det.
Min systers son började i 6-års verksamheten i år, han har en bokstavsdiagnos, det har även 3-4 andra barn i den klassen. Min syster stred för att han skulle få en assistent men icke, de är 26 barn i den klassen med 3 vuxna, hur ska de kunna tillgodose behoven hos dessa barn? Alla förlorar på det och man mister tron på det fina svenska samhället eftersom det faller i spillror och man får skrapa ihop det hela bäst man kan medan man jobbar och betalar skatt utan att få det man borde få för de pengarna.
Här kan man ju även se de som jobbat stenhårt, gått i väggen, blivit sjukskrivna och får leva på typ ingenting, klart att folk blir besvikna.

Tja...till slut skiter man i stålar. För det tar för mycket kraft att oroa/vara besviken sig för hur det blev ekonomiskt varje månad. Bara inte de slimmade räkningarna går till kronis och man får mat så man inte svälter ihjäl.

Jamen, det är ju självklart, det är ju det som är så sjukt i vårt samhälle (tycker jag) man jobbar och sliter som en galning (ja, jag har varit där) och vad får man för det när man slitit ut sig och är 35 år?
Ingenting utom skit och sköt dig själv, jag var så nära en gång men då bestämde jag mig, tillsammans med min man, att nej, det här är inte okej.

Jag hoppade helt enkelt av, jag ville inte leva så, jag pallade inte att lämna mina ungar till andra klockan 7 och hämta dem klockan 18 för att jag skulle jobba skiten av mig. Man har ett liv och jag ville och vill vara med mina barn under den korta tid man har dem. Jag har förlorat massor av pensionspengar och trygghet på äldre dar pga. det men det är det värt, det ordnar sig alltid.
Du behöver inte börja om, du startar på nytt, på dina villkor, tänk på det så. Du bestämmer hur du vill leva, ingen annan har med det att göra, du gör som du vill. Försök tänka så och då blir ditt val och liv ditt och ingen annans.
:pash:

Jag hoppas att du verkligen inte har avsikt att jämföra USA med Sverige... USA har råd med det mesta, och kan komma undan med det. De har pengar, resurser, kontakter, osv osv. Det har inte Sverige.

En blondipucko är för mycket här...

Gud, jag blir så irriterad på avsaknad av engagemang i detta land. När jag öppnar munnen och pratar om högre krav på invandrare så kallas jag för "Jackie-Arklöv-wannabe"... När jag röster på SD så kallas jag för "rasist"! Jag går inte iaf och röstar på de som har skänkt landet tilll Tysland, USA, osv i smyg.

Nu förstår jag inte...konsumtionskultur finns väl både i USA och Sverige.
Eller vad menar du?

Eftersom SD i praktiken är ett enfrågeparti är det lätt att det sticker lite i ögonen på medelsvennen, och du får argumentera för varför du röstat på dem.

Tack Ulvena.

Känns jävligt kämpigt att dra igång karusellen. Tänkte börja på greja mer måndag. :trist:

Det är så jävla många val man skall göra: Nivå på jobb? Vad försakar jag om jag gör det och det valet? Bo kvar i Sverige? Inte bo kvar i Sverige? Bo kvar här, eller flytta inom landet?

Jag har ju liksom ingen familj eller partner, så jag "behöver" bara tänka på mig själv.
Huvva...vad jag är leds att bara måsta tänka på mig själv (och vovven då, men han kan man ju dra runt i europa åtminstone)
Vore lättare om det fanns en trygg bas och ramar.