Jag har tänkt likadant fast jag har ju tre barn, alla tre betyder enormt mycket för mig.
Jag har funderat på hur jag skulle kunna överleva om ett barn dog och det som jag tänker är skulle han/hon vilja att jag tog mitt liv för att föja med?
Jag tror inte det, om jag skulle dö, vilket sannolikt skulle vara extremt jobbigt för mina barn, så skulle inte jag vilja att de dog för att jag var död.

Självfallet hoppas jag att det aldrig blir så men visst är man orolig när ens barn är ute på stan och man vet att ett oöverlagt ord kan leda till döden.

Ibland funderar jag på om barn förstår vad död är, man kan inte börja om spelet från början utan det är slut, det undrar jag om de förstår.:unsure:

Min mormor var också över 90, hon gav konstigt minns jag inte exakt hur gammal, det är bara en siffra. Hon berättade i alla fall en gång hur det var att smaka på en banan första gången det kom en sån last till Sverige.

Det berättade min mormor också om, sen sa hon alltid att det var bättre under andra världskiget än under det första.
Under det första fanns det tydligen väldigt lite mat att få tag på enligt mormor.

Ja herregud vilket tidsdokument en människa är, tänk om man kunde utvinna en människas minne och sända ut det i en rymdkapsel i omloppsbana, framtidens begravningsplatser, tillsammans med de första mjölktänderna.

Hon gjorde nog ett försök, hon hade sparat allt, skrivit dagbok hela livet vilket vi inte visste. Sjöng in alla fina gamla visor som bara hon mindes på kassettband på den uråldriga apparaten som stod där på köksbordet, den första med inspelningsfunktion tror jag nästan. Det fanns en och annan fräckis på det bandet också..

Man kan också tänka, att man känt personer som levde under båda världskrigen och de överlevde, trots ont om mat.
Jag kommer från en av de som slet och klarade sig, förmodligen levde mormor så länge just därför.

Jag har kommit fram till att det är en av dem sakerna man inte påverka i livet öht, dvs. hur fort man dör. Hälsa eller hur bra man tar hand om sig spelar inte någon som helst roll. Jag såg min fd. sambos mamma dö långsamt, pga. ALS. Det tog 5 år innan hennes lungor kollapsade till slut, och trots att intellekten var kvar så kunde hon varken prata eller röra på sig, dvs. instängd i sin egen kropp.

Min mormor, däremot, var någorlunda frisk en dag, och död dagen efter. Jag hann inte säga farväl, men vafan, vad som helst är bättre än 5 år av ALS! Hon blev 82, precis som min sambos mamma.

Jag kände många som omkom i helikopterolyckan utanför Göteborg där bara den värnpliktige ytbärgaren klarade sig.
Var det samma?

Nej, den olyckan var i Kanada tror jag.

Jag var nere i fiskhamnen och klev runt bland all gammal bråte i helgen, fullt av skarv trut och skrattmås som ockuperat var sin brygga.
Konstigt nog en hel del trutungar, icke flygfärdiga, som gick omkring helt utan tillsyn. En gick bara någon meter från mig.

Skall trutungar finnas så här sent, undrade jag för mig själv. I oktober? De kan väl aldrig klara vintern nu, även om det nu skulle vara öppet vatten lär de ju inte hinna lära sig jaga och jag misstänker att deras målsmän skulle vara måttligt intresserade. Hur som helst verkade det väldigt konstigt, måsarna måste ha lurats av de goda vädret och tillgången på lättillgänglig föda (fiskhamnen!) så att de fått en kull till. Tyvärr visade sig mina onda aningar besannade, ty när jag tittade nästa gång efter trutungen låg den död på marken, helt stendöd. Den hade gått några steg till och bara sekunden efter att jag tittat på den - poof! Mort. The End

Nature sucks.

Sensmoral: Passa eder för Skumraskens blickar.