Från början är det en ren deffning = musklerna syns mer = verkar större. På sikt måste energin komma någonstans ifrån och då går även muskler till energi.

Dessutom, något jag märkte när jag GI:ade var att man får inte äta för mycket fett. Det har iofs ett lågt GI men det är trots allt ändå fett och äter du för mycket fett kommer det att läggas i depå. Om man inte förbrukar det genom fysisk aktivitet. Så där kan man lura sig grundligt. Du vet väl att gräddtårta ät GI-okej om du är försiktig med sockerkaksbotten? :kaffe:

Jag har aldrig hört några belägg för det påståendet :( När man äter rikligt med fett så behöver inte kroppen ta någon energi från musklerna den behöver inte bryta ner dem, eftersom kroppen tror att det är välfärd och då kan "lyxmuskler" som kostar mycket att förbränna hållas kvar och även byggas.

Det är snarare under kaloribantning med kolhydrater som kroppen känner sig svulten och gör av med musklerna. Jag flyttar mig inte en tum i den här frågan; forskare som har bott med inuiter och fortsatt med deras fettrika kost på hemmaplan har visats ha högre förbränning av det; människor som tvingas äta en lågkaloridiet á la Viktväktarna, eller bara av nödfall, drar bevisat ner sin förbränning eftersom kroppen stretar emot :p

En av de främsta poängerna i Gary Taubes' enorma och välskrivna bok är att kolhydrater orsakar semi-svält på cellnivå eftersom cellerna kan inte tillgodogöra sig energin från dem, just för att insulinet arbetar så hårt direkt med att fösa in den i fettcellerna. Alltså, simplifierat - äter du fett så så går det långsamt igenom kroppen och cellerna har gott om tid att tillgodogöra sig energin. Men äter du kolhydrater så går blodsockret upp till så mycket mer än vad som är hälsosamt för våra kroppar (det är ett "toxic" tillstånd; egentligen är den naturliga sockerhalten i blodet inte mer än en tesked), och då svischar insulinet panikartat iväg detta blodsocker, omvandlar det till fett och lagrar det. Cellerna har inte ens en chans att få fatt energin som stängs in i våra fettceller och de svälter = skickar signaler till oss att äta igen, eftersom de inte fick något utav det, och vi blir hungriga igen :tunga:
GI är inte samma sak, även om vissa saker sammanfaller och det är marginellt bättre än en vanlig sockerstinn diet. På LCHF uppmuntras du att äta så mycket fett du kan; som sagt låter det kroppen veta att nu är det goda tider och nu har jag energität mat till dig, som du kan använda till allt möjligt. Det är därför förbränningen går upp, hyn strålar mer, håret förbättras (frisören jag gick till sist förundrades över hur otroligt mycket bebishår jag hade fått och frågade om jag hade varit sjuk, eller klippt delar av håret jättekort gången innan), immunförsvaret stärks och allt möjligt. Tänk på anorektiker som tappar hår, blir matta i hyn, fryser osv - det här är motsatsen.

En kokbok rödtott köpte till mig ("Ät fet mat - bli frisk och smal" av Lars-Erik Litsfeldt, en diabetiker som gått ner mycket och blivit av med sina blodsockerbesvär först på LCHF) rekommenderar att man äter kring 70% av sitt energiintag av fett. Jag förstår inte hur du får ihop det att kroppen skulle tro att den inte får någon energi och käka upp musklerna istället.

Fett gör en behagligt mätt samtidigt som det är mycket svårt att överäta, och man börjar förstå kroppens signaler mer på mättnad och hunger. Varför skulle man då välja att peta i sig en massa fullkorn som bara bryts ner till socker i tarmen och i slutändan har exakt samma effekt på systemet som vanligt socker, som lurar mättnadscentrat och som orsakar semisvält i cellerna och efterföljande sug och hunger och stress? Och fett är ju så jäääkla gott! Och fylligt och smakfullt osc mums :kaffe:

Ja, nu låter jag som en sektmedlem, jag vet :skamsen: Men det är så viktigt det här!

Har nu beställt boken...

Det står bland kommentarerna att "där han berättar om hur han själv lyckades bli av med sin sjukdom och också bli smal genom att INTE följa de vanliga kostråden från sjukvården."

Alltså, att gå ner är ju en sak, men att man får råden som jag skrev ovan (ris mot potatis, osv) för diabetiker är ju ett skämt. Å andra sidan vet vi ju hur vården fungerar vid detta läge... :rolleyes:

Grymt att du ska skaffa boken!

Ja, såfort man förstår sig på grundläggande biologi och vad som händer i kroppen vid diabetes börjar man ju undra hur läkarkåren är funtad egentligen :hmm:

PS: Jag sitter i skrivande stund och äter champinjoner stekta i kokosfett, med äggröra på 2 hela ägg och 2 gulor och lite grädde, samt en klick smör och massa riven ost på alltihop. Mumma :p

Jag ger mig. Det går inte att försöka få en fanatiker att ge sig. :D

Mina källor är bland andra professor Christian Berne, professor Anders Karlsson, överläkare Stefan Branth m.fl. diabetologer och nutritionister. Jag känner att de har en bra trovärdighet i relation till de mer eller mindre vetenskapliga och overderhäftiga utsagorna i populistiska tidskrifter. Tog med titlar för tyngd. :yes:

Nej :D Men även om jag inser min fanatism så försöker jag ändå argumentera med någorlunda fakta.

Ska vi slänga med namn så är några människor som står bakom det lilla jag läst Gary Taubes (Good Calories, Bad Calories-boken), Dr. Andreas Eenfeldt (ST-läkare; "kostdoktorn"), Uffe Ravnskov (MD, PhD, allmänläkare+forskare), Mary Enig (PhD, som var den enda som fattade att transfetter var dåliga när de kom, men ingen lyssnade på henne), Tom Naughton (vetenskapsgallrare och skaparen av den där komiska dokumentären FatHead, driver mycket skarp blogg som sagt), Dr. Michael R. Eades, MD och hans fru Dr. Mary Dan Eades, MD (som båda figurerar i den, samt skriver eget), Dr. Annika Dahlqvist ("fetthäxan", den som startade hela trenden), Dr. Malcolm Kendrick (MD, skrivit boken "The Great Cholesterol Con").

Det är förvånande hur ofta populistiska tidskrifter och artiklarna däri är tyngda av industrin och/eller dålig vetenskap där forskare inte separerar kausalitet från korrelation, inte skiljer på faktorer, och gör allt med sina siffror för att kunna bekräfta sin hypotes, istället för att försöka motbevisa den.

Jag framhåller en alternativ synpunkt som blir mer och mer prominent nu när de senare årtiondens bristande vetenskap undersöks med förstoringsglas och ficklampa, och faller ihop allt eftersom, som ett korthus. Det är beklagligt att det har gått så långt att barn nu matas med low-fat och erbjuds statiner för att sänka kolesterolvärdet bara för att biljonindustrin som är läkemedelsföretagen ska kränga lite fler piller till friska, under berättigandet profylaktisk behandling, med högst tveksamma effekter.

Hårfällerskan, du kanske kan svara på min stora och enda fråga:

Hur många kalorier/dag uppskattar du att du får i dig en normal LCHF-dag, när du går ner i vikt?

Jag har slutat räkna kalorier, gjorde det dock i början när jag brydde mig om vikt och mått, och när jag körde lowcarb i syfte att gå ner. Jag höll också journal under den tiden. Tränade även, men åt också lite mer kolhydrater på träningsdagar.

Dag för dag:

• 2400, 7E% kolh
• 2500, 3E% kolh
• ca 3000 (åt obestämd mängd bearnaise"soppa" så har inte koll på siffrorna :p)
• Strax under 3000, 7E% kolh
• Inga siffror men matsedel såg ut såhär: Brie, skinka, oliver, gouda (frukost), 3 fläskkotletter simmandes i gräddsås, en tomat (lunch), näve mandel (mellanmål); behövde ingen middag, var mätt.
• >3000 (3E% kolh)
• 2300, 7E% kolh
• 2400, 5E%
• bra bit över 3000, ca 7E% (flaska vin, nattamat)

Där bestämda siffror finns är de beräknade med programmet "Hälsovakten". Min jeansstorlek gick från 31-32 till klar 30:a, jag minskade i snitt 1.2cm över hela kroppen förutom bröst, fotled och underarm (+/-0), samt överarmarna som ökade med 0.5cm. Vikten minskade endast med 0,5 kg dock :p

Efter detta lilla experiment var jag rätt nöjd. Man tappar hetsen att gå ner i vikt när man äter LCHF, och fokuserar istället på hur gött det är att vara pigg och ha kontroll över sitt humör och sin hunger. Nu vet jag vad jag måste äta för att må bra och tillåter mig avvika från LCHF när det vankas t.ex. kladdkakskväll, bakisgodis eller besök hos föräldrarna. Vikten håller sig stabil tror jag.

Om du vill kan jag börja väga och mäta mig och maten igen, och lägga upp det här. Men bättre vore det ju förstås om någon annan också provade så jag inte är enda fanatikern! Ni får fråga ut Cody när han läst ut boken :D

Med det siffrorna, din muskelmassa och ditt tränande så förvånar det mig inte att du gick ner i vikt. Vad jag skulle vilja se som "bevis" för metoden är att någon äter mer än vad som går åt, och ändå går ner i vikt.

Det verkar vara ytterligare en "gör av med mer kalorier än du får in"-metod..

Det exemplet är jag...

Jag tränar inte... Aldrig. Inte för att gå ner i vikt, utan håller lite på med hantlar.

I vanliga fall, dvs. när jag äter kolhydrater ligger min blodsockernivå på runt 16-20 mmol (4,5 - 6 mmol är normalt) på morgonen. I morse hade jag 9-10 mmol, då jag åt ris igår.

Jag fuskar en del med kolhydrater, men huvudsakligen äter jag enbart GI-anpassade. Om jag inte fuskar så väger jag ca 89-90 kg (är 180 cm), konstant. Innan GI-tiden vägde jag 97 kg, TROTS att jag åt lite/inget fet, "rätta frukter", ris men inte potatis, mörkt men inte ljust bröd, osv. Innan jag slutade med sockret helt så vägde jag 104 kg.

Och jag äter en del, stora portioner, av gammal vana. Men i stället för en stor pizza så äter jag typ äggröra (4-5 ägg) med mycket fett. Jag mår mycket bättre nu, framförallt får jag inte ont i magen lika ofta som förut.

Först och främst, skillnaden - som du fullständigt verkar strunta i - är att man aldrig behöver gå hungrig, det känns inte som att man plågar sig - istället njuter man av mat, det är i princip omöjligt att överäta, ens kropp trivs på ett helt annat sätt än vad den tidigare har gjort med all självspäkelse i form av kolhydratrik mat som gör en hungrigare än vad den mättar och ger upphov till svindel och huvudvärk när man inte äter på tre timmar.

Att många konstant har ångest över sin vikt, att de har humörsvängningar pga maten de äter, att det försämrar hela livskvaliteten när tillvaron är genomsyrad av "jag är så sugen men får inte", ska inte det räknas in i ekvationen?

Ytterligare - det kanske ser ut som en kalori-in-kalori-ut-metod, men idén bygger inte på det; att jag "åt mindre än vad jag gjorde av med" kan mycket väl bara vara en biprodukt av levnadssättet, inte syftet eller orsaken till själva viktnedgången! Ser du hur jag menar? Det händer automatiskt, kroppen reglerar sig själv.

Gary Taubes bok innehöll väldigt många studier som skulle vara intressanta här, bland annat där man jämförde en "vanlig" kaloribegränsad diet och en lågkolhydrats-kaloribegränsad diet, tyvärr lånade jag bara den från biblioteket och kan inte citera dem just nu men jag minns ju att lågkolhydratsgrupperna gjorde bättre ifrån sig, mådde bättre och stannade i experimenten längre medan de vanliga lågkaloristerna levde i misär och depression, blev "obsessed" med mat och kalorier, och hoppade i fler fall av studien.

Det finns dock några citat av mig som är postade på ett annat forum där jag citerar en del från hans bok. Om du orkar läsa så kan det vara intressant att titta på där jag saxat stycken om experimenter och observationer gjorde på djur:



Om du tog dig igenom det, så är här Taubes sammanfattning av det han kom fram till i boken (har klippt bort det som är oväsentligt här, och lovar att jag inte myglar med viktig information). Tveklöst värt att läsa.


Edit: Jag skrev och letade så länge att jag hann bli utloggad och missade Codys inlägg. Puh! Magbesvär är en annan typisk sak man blir av med :D Jag tror att du kommer älska boken. Mitt favoritrecept hittills är lammfärsbullar rullade i kokosflingor och stekta. Kanske borde byta avatar till dem istället för kokosbollarna :P

Ångrade mig, ska låta bli den här diskussionen särskilt nu när Annika Dahlqvist räknas in bland sakkunskapen. :lol:

Hårfällerskan: jag menar verkligen allvar när jag säger att jag är glad om du hittat ett sätt att äta som stämmer med hur du vill må och se ut. För att hålla det på just den nivån, hur man mår och ser ut, så kan du väl ändå avslutningsvis ta in min kommentar, om dem jag sett äta den här dieten i längden, vad de väger och hur de mår. Och så vore det jätteintressant med en uppföljning om ca ett år.
Kram!

Haha, mja, jag gillar inte hur hon skriver eller hur galen hon verkar vara, men jag tänkte att folk kanske känner till henne eftersom hon är en av de som syns mest, och då är det lika bra att nämna så det inte blir en massa obskyra professorer bara. :)

Ska du avfärda allt det jag skrev bara för det? :( Jag som ansträngde mig så. Jag har inget skrivit här som är hennes. Snälla svara!

:crybaby:

=) Jadå. Jag är även ledsen att jag så hetsigt debatterar och blir så uppslupen i det här. Det är klart man kan hålla det på en lagom nivå, men jag tänker väldigt mycket på de faktiskt riktigt överviktiga och sjuka som skulle kunna hjälpas - "vanliga" människor upplever säkert inget ont av kolhydrater och har ingen störd relation till mat (och behöver därför inte bry sig) men som behandling hjälper det fler och fler och man vill ju uppmärksamma på att det finns andra sätt.

Jag kan återkomma om ett år och se om jag fortfarande mår lika bra och inte blivit superfet och fått hjärtattacker :) Eller om man lämnat tanken helt och hållet!

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5568575.ab

Postar en länk till ytterligare en undersökning. Speciellt dessa rader ur artikeln tycker jag är viktiga:
Jag förringar inte alls personliga erfarenheter av att man kan dra ner sitt totala kaloriintag genom att slopa kolhydrater, lika lite som genom att slopa något annat. Men min bestämda uppfattning är att det inte håller i längden.

Om någon kan visa mig nån som skippat kolhydrater i åratal, och mår bra, och är smal, så vore det intressant. Men jag har aldrig mött denna person, eller hört talas om henne/honom.

Fast nu tolkar du artikeln lite som du själv vill.

I rubriken står följande:
Eftersom risken för att gå upp i vikt är mycket så kan det knappast vara lätt att vara smal hela tiden när man undviker kolhydrater. Och eftersom det är mycket svårt att undvika kolhydrater helt å hållet i dagens samhälle (pasta, ris, potatis, dvs. vanliga sidorätter), så låter det som det är själva dieten som är fel.


Själva artikeln på SvD:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3260837.svd

Förstår faktiskt inte vad du menar, jag tycker undersökningen är mycket entydig.

Och det är inte som jag obstruerar! :mad:

4451 friska personer, i alla viktklasser kan man väl förmoda, och slumpvis valda får man också hoppas, får berätta vad de väger och äter. De som är fetast är de som äter minst kolhydrater. Så tolkar åtminstone jag den.

Det står att de som inte äter kolhydrater "löper högre risk att vara feta", inte att de ÄR feta.

Hur skulle den slutsatsen annars kunna uppkomma, om det inte var så att just dessa personerna i undersökningen, var fetare?https://static.flashback.info/img/smilies2/sly.gif

En poäng gick där till Kickan!

Den artikeln diskuterades faktiskt idag på kostdoktorns hemsida också. För det första är det inte något annat än en association som hittats, inte ett orsakssamband och kan därmed inte fungera som något "bevis" utan som en antydan om vad det borde forskas mer i.

Och när du skriver att du "hoppas" att de var slumpmässigt utvalda kan jag direkt meddela att de inte var det, man valde ut friska och smala människor i ett samhälle av sjuka och feta. Alltså var det ingen bra visare på allmänheten alls, utan man höll sig till att undersöka den minoriteten som var smala från början. Det bottnar ju verkligen för en ovinklad studie... Och då kan man ju nästan fråga sig om inte man skulle kunna dra en helt omvänd slutsats, nämligen den att smala människor helt enkelt kan äta mer kolhydrater och hålla sig smala, antagligen för att de är mer insulinresistenta. En helt intetsägande studie.

Det hade varit hemskt intressant att se hur de andra, feta i samhället åt. Antagligen åt de ännu mer kolhydrater pga lightmatens framfart och vetskapen om att de är feta... Säg mig en fet människa som inte väljer margarin över smör och lättmjölk över grädde i kaffet.

Men skitsamma. Deras resultat går även att ifrågasätta då de reglerats för så många variabler - siffrorna modifierades för att räkna bort effekterna av kön, rökning, ålder, utbildning, inkomst, energiintag och -användning (?!). Ju mer regleringar man gör av det här viset ju opålitligare blir studierna.

Jag ber om ursäkt, men studien bevisar ingenting av värde annat än att smala är smala.

Edit: Det är även skrattretande att de refererar till "low carb" att vara upp till 47% kolhydrater. En väldigt slapp lågkolhydratsdiet är 15% kolhydrater. Jag betvivlar att tillräckligt många i studien åt riktig LCHF för att göra något intryck på siffrorna, med tanke på att det så starkt undertrycks av propaganda (och studier som denna och artiklarna som resulterar ifrån den). Här förresten, är länken till studien som jag tittat på nu: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19559132

Hur hittade man deras tendens att bli feta i så fall?

Det har jag uppriktigt sagt inte en aning om, och jag vet inte hur de lyckats ens räkna ut något sådant efter att ha tagit bort effekterna av kaloriintag och -uttag.

Det finns hursomhelst alldeles för lite information i den sammanfattningen för att man ska kunna dra konkreta slutsatser.

Men du missar min poäng... Det var ju en högst vinklad studie, och jag hoppas verkligen att forskarna inte ville att den skulle användas som "bevis" för att man ska äta mer kolhydrater om man vill hålla sig smal. Den är alldeles för luddig för det och verkar vara ämnad till något annat - hur kan man bortse från de feta och deras diet i samma samhälle om det är anledningarna till varför de inte är smala som är frågan?

Suck... Hade studien visat att de smala i samhället äter mer fett hade det direkt avfärdats som "genetiskt metaboliskt övertag" men när de smala äter mer kolhydrater är det inte alls så, det kommer inte ens på tal. Nähää.

Hur vet du då att de var smala allesammans? Det naturliga antagandetr är väl att det var de tjockaste som fick etiketten "tendens till fetma".

Med tanke på att så stor vikt lades vid att alla var hälsosamma, fria från kroniska sjukdomar och "free-living" (vad de nu kan ha menat, men det låter ju himla härligt, som om de skuttar på en äng :dummajag:) kan man anta att väldigt få hade en sjuklig övervikt.

Jag provade Atkinsmetoden för ett antal år sen, visst gick jag ner i vikt men som Kickan skrev hade jag en andedräkt som kunde döda vem som helst. Tuggade konstant tuggummi under tiden.
Alltså, jag vet att man går ner i vikt om man avstår från kolhydrater, det tror jag på för det har jag sett exempel på men kroppen behöver i princip tre olika bränslen och det är fett, protein och kolhydrater, det är det vi lever bäst på.
Min PT tycker inte man ska avstå från kolhydrater om man tränar mycket.
Eller, ja, alla får göra som de vill och mår bra av, jag äter lite vad jag vill och tränar rätt mycket, lite tjock är jag allt men herregud, vid min ålder är det okej. :D

:D Jag har inte hört någon klaga på min andedräkt, så jag kan inte säga om den är äcklig eller om det där är ett övergående fenomen. Vågar inte tugga tuggummi pga sötningsmedlen :hmm:

Jag är glad att du i din tur hittat något som funkar för dig, alla har som bekant sin egen balans! När jag skaffar gymkort nu i höst kommer jag kanske att öka på kolhydraterna för att slippa verka så extrem. Och förra sommaren åt jag allt jag kom över, men tränade 2 tim varje dag och slimmade till mig rejält. Så det finns exempel på alla möjliga metoder :yes:

Det går faktiskt att vara knubbig och frisk, tro mig :\.
Klart det var vikten som skilde, när de matchade mot ätvanorna, det behöver vi nog inte ens diskutera. Och ingen har ju presenterat nåt annat förslag på vad det skulle ha varit.
Men skit i det nu! Alla blir lyckliga på sin tro. *tuggar en morronmacka*

Jodå, men det är svårare. Som sagt, den studien är av ringa värde. Hade studien varit slutgiltig och ordentlig så hade vi ju inte suttit här och behövt spekulera om vad de egentligen gjorde eller menade. Jag tycker man borde jämföra med de feta och sjuka, eftersom maten ändå är en hälsofråga. Det kanske är så att friska människor klarar av mer kolhydrater, utan att bli feta, då, va? Eftersom högt blodsocker är ett giftigt tillstånd som kroppen genast försöker bota, så kan man ju ana att det går lättare när kroppen inte har andra bekymmer?

Men jag märker att ingen av oss flyttar oss en tum *slafsar gräddig äggröra och gräddigt kaffe*

He he, nej vi fortsätter som vi gillar, förstås ;)

Eftersom jag gillar allt, så äter jag allt. Tja, skulle vara russin som går bort, då...

Jag har gått upp några kilo förra veckan på min high fat high carb diet.
Jag körde över 300 mil och var choklad- och kakdriven för att behålla blodsockret på hög, uppmärksam och trevlig nivå. :kaffe:

Den suveräna HFHC-dieten! http://www.moderskeppet.net/images/smilies/yahoo.gif

:D Och som jag känner igen mig där!
:tihihi: Jo, den är faktiskt klart godast av alla. Det kan man inte förneka :feedme: