Det där var lite intressant, har du lust att brodera ut?

En första sak är att ingen i min släkt riktigt kan säga vad jag håller på med eller vad jag jobbar med. Det anses ofta för abstrakt. Ibland är det frustrerande eftersom man känner sig ensam och inte kan förklara vad man håller på med.

En andra sak är den syn på ekonomi och fackliga rättigheter som är förhärskande inom akademien, vilken är den jag åsyftar på. Där du alltid är underbetald, jobbar utan att få betalt för det och har urusla arbetsvillkor. Det stöter sig diametralt från en arbetarkultur som baseras på starka fackliga förbund. I den frågan har jag hamnat i konflikt med arbetsgivarna inom akademien, när jag öppet problematiserat olika problem med arbetsrätten. Akademien är en slags kultur baserad på ekonomisk undergivenhet trots att du skall vara intellektuellt stark. Det är en extrem konkurrens pga de hårda villkoren för forskningsfinansiering, så många beter sig som regelrätta rövhål.

Koderna är helt annorlunda. Iofs skolas man in i det under resans gång, men akademien är mer procedurstyrd. Det bra är att jag lärt mig hålla tal
på middagar och föra mig i formella sammanhang. Jag har också lärt mig att dricka rödvin till jag stupar, och samtidigt föra en diskussion.

Det är skillnad på akademiska kulturerna på olika ställen. Akademien i Stockholm är ett intrikat nätverk a la franska kungahus med anor i generationer. Kulturetablissemanget är iblandat. Alla har en relation till varandra, och en status att skydda. En väldigt patriarkal kultur där du som kvinna (yngre än männen med högre utbildning) inte skall stöta dig med fel gubbar, eller vara för kaxig intellektuellt. Har du inte med dig alla informationer om människors relationer till varandra, eller slickar röv i skymundan, blir du utmanövrerad. Koden är: håll käft.

En bisarr sak är att du samtidigt kan hålla föreläsningar om kritiskt tänkande och att utmana och problematisera auktoriteter för studenter, samtidigt som det råder en kultur av tystnad och undergivenhet inom de akademiska organisationerna.

Kanske är jag lite överkritisk, för jag skall byta bransch. Det passar inte mig..:kaffe:

Helt OT men kanske intressant för högsta hönan
 

Vid ett annat närliggande universitet har man fått för sig att vara moderna...

http://www.newsdesk.se/pressroom/uu/...raftpaket-1580
Värt att notera är att de särskilda satsningarna inte någonstans har specificerats. :whistle:

Ja...visst är det fantastiskt...:D

Varför pinsamt? Förstår inte det...

Själv klassar jag mig nog som Obsklass...eeeh...menar, arbetarklass. Mamma jobbade Volvo. Pappa död. Jag är en..skata. Arbetarklass blir det väl då va? Ja, det får det bli.

WORK WORK til you die!

Och det är hit jag strävar. Jaja, dum får lida när jag pluggat färdigt! Kanske kommer till dig med gnäll om några år så får du lära mig att diskutera med rödvin i framstupa sidoläge.

Mina föräldrar har arbetat sig upp stenhårt, från Sovjet till Australien med $300 på fickan till Sverige med en rätt bra månadslön på faderns sida, och mor som kompletterar på sitt håll.

De har kunnat skicka iväg mig på tennistävlingar utomlands och hålla igång en regelrätt satsning inom sporten. Är inte förrän efteråt som jag börjar inse vilka äckliga summor det måste rört sig om.

Arbetarklass sedan flera generationer.

Jag tillhör en första klassens familj, med föräldrar av toppklass. :rolleyes:

Jag har gjort en genuin klassresa från lågstadiets 1a till högstadiets 9c. :whistle:

I övrigt anser jag klassbegreppet extremt fånigt och begränsande och tänker inte definiera mig själv som tillhörandes någon "klass". Det är enormt fånigt när man etiketteras utifrån sina föräldrars utbildning/ekonomi/yrke/bostadsort eller andra faktorer och därmed skapar en massa förutfattade meningar om vad man själv ska eller bör göra. Föreställningar om klasstillhörighet är som jag ser det en starkt bidragande orsak till att människor som egentligen vill bli akademiker inte blir det och tvärtom.

Jag tillåter inte andra att kategorisera mig själv och andra människor på det sättet.


:tjurig: