Mig veterligen har jag aldrig roat mig med att plåga djur när jag var barn. Men så blev jag mer eller mindre uppfostrad av en hund, av en tik som just förlorat sina valpar.

Jag skulle vilja säga att det är en blivande psykopat och seriemördare som beskrivs i tråden.

Jag är lite tveksam inför att diagnosticera ett barn psykiatriskt utan att vara behörig läkare.

Barn gör dumma saker, nu var detta lite oempatiskt i överkant, men det skall sjutton i mig leda till repressalier. Är det en unge som har empatiska problems, behöver de veta att det blir jävligt obehagligt för dem själv om de fortsätter med det där beteendet, även om de inte känner medlidande för djuret.

Ett utmärkt tillfälle att expediera en handfast lektion i konsekvenstänkande till den lille.

Barnet blev också tillsagt på skarpen, det står i trådstarten. Självklart ska man prata om det med barnet så att det förstår hur man behandlar djur och att det inte är ok att klämma hur som helst, men jag betvivlar att det automatiskt betyder att ungen är blivande seriemördare för att han klämde ihjäl en kyckling. Jag var säkert skittaskig mot djur som barn, minns inga specifika händelser men det är ingen omöjlighet då jag hade katt bland annat. Jag blev (faktiskt) ganska normal ändå. Jag minns en tjejkompis jag hade i lågstadiet, hennes katt var superstressad och rädd för att hon alltid drog den i svansen och höll på. Hon har idag både jobb och familj, och till och med en hund. (Tror inte att hon drar den i svansen.) Om det händer upprepade gånger att barnet skadar djur och helt enkelt inte kan ta in att det gör ont på katten/hunden/whatever så kanske man bör ana oråd. Då är det troligen någon slags störning. Men en engångshändelse? Nej, det tycker jag är att överdriva.

Nu tycker jag inte rycka en hund/katt i svansen går att jämföra med att klämma ihjäl djur så tarmarna sprutar eller bryta av ben. Det finns en enorm gradskillnad där.

Jovisst, men det är inte särskilt lätt för en 4-åring att klämma ihjäl en katt. Hade katter varit mer ömtåliga hade det kanske räckt att dra i den.

Jag tycker inte att små barn ska vara ensamma med små djur och det är föräldrarnas sak att se till att den situationen inte uppstår.
Han tyckte väl de var söta och tog i dem som i sina mjukisdjur, vilket ju inte fungerar med levande djur.:unsure:

En kompis sexåriga unge försökte klämma toaborsten i badrumsdörren. Han var på G att slå igen den med all kraft över hans bröstkorg.

Fy in i helvete, jag blev vansinnig på ungen.

Även barn bör kunna se skillnad i storlek på djuren, på samma sätt som ett större barn inte skall slå igen dörren rakt över huvudet/bröstkorgen på sitt krälande småsyskon. Hela hemmiljön blir ju livsfarlig för de som är minst om man skall ha den relativa synen att den större unge som gör fel inte fatta det.

Det hade blivit medeltid för den jävla mylingen!

Det beror ju på hur gammalt barnet är också. Som jag sa tidigare så kanske en 4-åring ska förstå att det är fel att vara hårdhänt, jag har inga barn så jag vet inte mycket om barns utveckling.

Jag förstår att du blev upprörd när ungen försökte klämma din hund i dörren, men det är inte riktigt samma sak tycker jag.