När min bästa väninna dog för ca 1,5 år sedan var jag vid hennes sida in i det sista. Jag höll hennes hand när hon drog sitt sista andetag och höll i den ända tills hon blev kall. När allt var över så var jag (+2 vänner till) med och gjorde henne i ordning innan hennes söner kom och tog farväl. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna se på henne död och de sista månaderna av hennes liv jag jag skräckslagen för den dagen det oundvikligen skulle ske.

På något märkligt sätt så blev det helt naturligt och jag ångrar inte ett ögonblick att jag faktiskt gjorde det. Jag tror att som fler av er att det kanske är svårare för äldre att se på en död människa.

Min väninnas treåring har kunnat hantera sin mammas bortgång på ett bra sätt genom att han fick komma och titta och känna på sin mamma. Han var in i hennes rum flera gånger och satt på sängkanten och lekte med sina bilar. Många jag berättat detta för blir förfärade och undrar hur vi kunde låta honom se sin mamma. Men vi ansåg tvärtom att det var viktigt för honom att se med sina egna ögon för att försöka förstå.

Det är ju som Miriam säger att den död ser inte annorlunda ut eller konstig på något sätt.

Farsan fick en kraftig hjärnblödning i somras.
Fanns inget hopp alls så det beslutades att droppet skulle stängas av.
Han låg i en vecka utan näring och vätska.
Till sist somnade han in.

Det var innihelvete tufft att se sin farsa som ju varit något av en hjälte i hela livet tyna bort.
Morsan satt där i princip hela tiden o jag så mkt jag hann med.
Det var som en mumie på slutet och hade jag inte vetat om att det var han, hade jag nog inte känt igen honom.
Obehagligt var det inte, men jobbigt.
Jobbigaste var väl att man inte vet om han led eller ej.
Tänk att inte få vatten på nästan en vecka.
Att man inte kan få avsluta med en spruta är rent utsagt förjävligt.

Tja, på den tid som gått sedan denna tråd hade inlägg så har både mor och far dött. Öppen kista hade vi inte på någon av begravningarna, detta beroende på att de avlägsna åldriga släktingarna aldrig hade klarat det, vågade inte ens fråga.

Men vi barn var med hela tiden och när döden kom. Och fick ta farväl av den döde/döda kroppen ihop med barnbarnen, i begravningsbyråns arrangemang, i kapell.