Jag håller på med Conn Igguldens böcker om Julius Ceasar.
I like. :kaffe:

Nu skall jag sätta tänderna i Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Den läste jag för ett par veckor sedan.
Den var bra men jag mår alltid lite dålig när människor lämnar ut sig själva så där.
Jag tror alltid dom ska ångra sig sedan.
Bara för att jag skulle göra det.

Jag skall läsa och se om jag får samma känsla.
Iofs har författare ofta lämnat ut sig i världshistorien, tänker då t.ex. på alla karlar som skrivit om missbruk. August Stringberg gjorde väl en sådan grej, iofs mindre självreflekterande då han skyllde allt på t.ex. en internationell kvinnokonspiration.

Jo men jag fick känslan av att hon skrev en stor del av boken när hon var manisk.
Då är det nog lätt att ångra sig när man landar.

Det ska bli intressant att höra om du känner samma.

Ja, de skall bli intressant att se hur jag känner när jag läser den.

Har läst en stor del av boken, och tycker inte alls den är jobbigt utlämnande på ett sådant sätt hon behöver skämmas över. Boken har ju lång tid tröskats genom förlaget och ide fick hon dessutom förskott för, så det verkar inte ha varit ett förhastat beslut från hennes sida.

Inte heller är jag säker på att hon skrev den under ett manisk skov, utan mer det stadium innan dvs hypomanin vilket hon själv beskriver som hennes mest produktiva stadium. Det är ett tillstånd som många kreativa/intellektuella människor befinner sig i när de producerar saker, även om det för de flesta aldrig spiller över i bipolär sjukdom eller ens depressioner.

Hon är ju en beläst person, med en på ytan fin karriär inom en svår bransch. Kontrasten mellan att på ett sätt fungera professionellt (i föreläsningar, tv- och radioframträdanden etc etc) och sedan vara ett totalt psykiskt vrak är något som kan uppfattas som en motsägelse. Enligt min erfarenhet är det så det funkar. En slags autopilot där det intellektuella tar över för att genomföra olika saker, där känslorna som finns där under bryter ut efteråt eller/och innan.

Det som ev. kan uppröra människor tror jag är hennes skriverier om självmord trots att hon har barn. Det är ju ett tabu om något att ens tänka den tanken, men hon problematiserar ju det hela med självmord både på ett filosofiskt plan och tar också med ansvaret inför andra (speciellt barnen) som förmodligen gör aldrig tar det steget även om tanken alltid finns där när ångesten slår till med stor kraft.

Hennes beskrivning av ångestens filt över ett liv är mycket pricksäker, vilken hon också skriver om utifrån filosofiska och samhällsteoreiska resonemang av olika teoretiker. På ett "lättsamt" sätt dessutom.

Inledningen på boken är brilliant, dvs den om väntrummet på psykakuten på St.Lars.

Varför tyckte du den var självutlämnande, Miriam?

Jag vet inte jag tycker bara det.
Antagligen för att jag inte själv skulle kunna berätta såna där saker så öppet.
Vissa saker håller man käft om.
Så är jag uppfostrad.
Vilket inte har visat sig vara så bra utan i stället fått mig att fatta väldigt dåliga beslut.


Men jag håller med dig boken är bra och viktig.
Det är tur att det finns modiga människor som törs berätta så andra får en chans att förstå.

Men jag tror fortfarande att vissa delar av boken skrevs när hon var i en manisk period.

Sen är det väldigt tabu med mammor och självmord och det känns jobbigt att läsa om det.
Jag är säker på att alla människor i bland har varit färdiga att ge upp även vi mammor.
Alltså kan det kännas väldigt skönt att veta att vi inte är ensamma.
Men jobbigt om det är för nära inpå.

En del passager kapitel är "flippade" på ett lite maniskt sätt, tycker iofs jag också.

Vet inte om man gör mer eller mindre destruktiva saker om man öppet redovisar hur man mår, kan tänka mig faktiskt att summan bli ungefär densamma.

Några meningar i boken är så jäkla bra om självdestruktivitet/självmedicinering när man mår dåligt.

Jag började i en deckare igår kväll.

Richard Montanari: Dödsscen, kameran ljuger aldrig.

Hans förra bok (En sista bön) var extremt spännande och otäck, den här verkar ännu läskigare.