satsumas
2019-01-07, 21:06
(skapar hemtrevliga trådar ifall behovet någon dag skulle uppstå)
En vilsen man vandrade på okända och tomma stigar.
Han visste inte vem han var egentligen.
Han träffade aldrig kärleken, den var en gåta för honom.
Han kände kärlek och ömhet men ack så lite gensvar han fick och aldrig fick han några chanser att bevisa den för någon.
Han tog sig igenom livet med tomheten som enda närvarande följeslagare.
Tomheten hans var ett skyddande skal som var osynligt och som inte någon någonsin kunde komma underfund med.
En man blickade ut genom ett köksfönster.
Våren var här, allting knoppade utanför.
Melankoli i själens tyngsta delar, gråt i halsen.
Ledsen tår, början av livet slutet på ett annat.
Levande död, ingen morgondag att blicka framåt mot.
Gråa väggar innanför, unga blomstrande ängder utanför.
Tyngt hjärta med tårfyllda ögon, kaffetåren förlåter och tröstar i ensamhetens stund.
Ingen morgondag, bara nuet skådat inuti en död och ledsen själ.
Tårarna flödar, får inte visas.
Ingen förstår, ingen ser.
Gråta utan tårar, smärtsam lidelse.
Sven Hedin
2019-01-08, 18:45
Självutlämnande och gripande lyrik. Sandro Key Åberg hade inte gjort det bättre.